Cécile McLorin Salvant

Dela den här recensionen:

Cécile McLorin Salvant är född i Miami, med föräldrar från Haiti och Frankrike. En förhållandevis ung jazzvokalissa på 28 år som med rätta liknats vid forna storheter som Billie Holiday, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Betty Carter. Det är från just den traditionen Salvant hämtar sin inspiration. Fansen inkluderar tunga namn som Wynton Marsalis och jazzbibeln Downbeat, som i 2014 års kritikeromröstning placerade henne på inte mindre än fyra topplaceringar. Förra albumet, 2015 års For one to love, belönades med en Grammy för bästa vokaljazzalbum.
Dylikt beröm och dylika förväntningar kan ju vara tuffa att leva upp till. Så glädjande då att Cécile McLorin Salvant gör det hon är bäst på, så bra som hon bara kan. För det färska, fjärde soloalbumet Dreams and daggers är precis rätt väg framåt när lovorden börjar hagla. Somligt är inspelat i studio, somligt fångat live på klassiska jazzklubben Village Vanguard i New York, New York.
Cécile McLorin Salvant sjunger med den där känslan och tekniken som är hennes främsta kännetecken och gör det med ett låtmaterial och en musikalisk inramning som stöttar rösten och framförandet. Sedan må hennes musik förekomma i allt från HBO-filmer om Bessie Smith till Chanels parfymreklam. Doftlös är hennes musik inte, även om den kan vara nog så silkeslen på sina ställen.
Hon har ett sätt att liksom glida in i skarvarna mellan låtarnas textrader som gör det hela trovärdigt. Nya vinklar, nya perspektiv, även när låtarna är så välbekanta att du i vanliga fall inte ens brukar tänka på vad det är du lyssnar på.
Fast låtvalet kan lika gärna vara mer oväntat, det är så hon är funtad, Cécile McLorin Salvant. Vi hör Irving Berlin, You’re my thrill, feministklassikern Wild women don’t have the blues och Porgy and Bess-Gershwin varvas med eget och mindre kända lån.
Att Cécile McLorin Salvant väljer att göra en trippel-lp, eller dubbel-cd, må vara lite att ta i, men de flesta av hennes drömmar slår in här.