Steeleye Span

Dela den här recensionen:

Sedan starten 1969 har Steeleye Span genomgått en lång rad medlemsbyten. Den nuvarande längst tjänande trion är sångerskan Maddy Prior, gruppens enda kvarvarande originalmedlem, basisten Rick Kemp, som kom med 1972, och Liam Genockie, trummis sedan 1989. Gitarristen Julian Littman har medverkat sedan 2010 medan Jessie May Smart tog över det ansvarsfulla jobbet som fiolspelare (med den äran) från Peter Knight 2014. Nyaste rekryten, gitarristen Andrew Sinclair, kom med året efter.
Dogdy bastards är den här sättningens debutalbum, som i viss mån följer de de tuffare tongångar som presenterades på förra albumet, Wintersmith (2013). Den sammanhållande länken är den amerikanske samlaren Francis James Childs kollektion av brittiska folksånger. Ett par av sångerna framförs med traditionella melodier (som den enkelt arrangerade, vackra balladen All things are quite silent). Men de flesta spår har nya melodier, komponerade av bandets medlemmar.
Bland de starkaste finns mördarballaden Cruel brother, med en inslängd extra takt i omkvädet och flera tempoförändringar; den smått psykedeliska Brown Robyn’s confession, komponerad och sjungen av Smart med hennes hypnotiska fiol i förgrunden; det livligt dansanta, instrumentala titelspåret och så Rick Kemps episka, historiska ballad, Cromwells’ skull med härlig stämsång och en knock-out-coda med både klassisk stilad fiol och tjutande elgitarr!
Några spår har ointressanta melodier och känns som hastjobb. Och gruppens försök att bli gatusmarta, med talade “rap”-försök på Bad bones och en omarrangerad Boys of Bedlam (varför en ny version, när deras ursprungliga inspelning fortfarande håller?) faller platt för mig. Kanske är det en eftertanke att skivan avslutas med den underbara, stämningsfulla Shallow Brown, där Maddy Priors röst får skina, med bara lite, stämningsskapande musikaliskt understöd.