Norma Winstone

Dela den här recensionen:

Det är frestande att se Norma Winstones nya skiva som en undersökning av förhållandet mellan film och musik. Skivan har fått sin titel, Descansado, efter ledmotivet i en film av Vittorio De Sica, och ECM:s releaseblad inbjuder också till en sådan tolkning.

Men skivan rymmer också en sång från Äventyraren Thomas Crown, som var ett exempel på hur musik som hade mycket lite med filmen att göra fick en kommersiell skjuts genom denna. Norma Winstone tolkar också musik från Franco Zeffirellis Romeo och Julia och den senaste versionen av Stolthet och fördom, musik som förankrar filmen i en tid och en miljö. Och när det gäller Jean-Luc Godards mästerverk Leva sitt liv är den musik som åtminstone jag främst minns den musik som inte ackompanjerar den makalösa dansscenen.

Som jag ser det undersöker inte Winstone förhållandet mellan regissörens och kompositörens konstnärliga vision. Genom det ofta radikalt neddragna tempot undersöker hon tillsammans med ständiga följeslagarna Klaus Gesing (sopransax och basklarinett) och pianisten Clauco Venier samt gästande slagverkaren Helge Andreas Norbakken och cellisten Mario Brunello snarare hållfastheten i det musikaliska materialet. Filmerna ger kittet som håller samman musiken, inte en utgångspunkt för tolkningen av den.

Med allt detta sagt: Descansado är en lysande skiva. Norma Winstone visar som alltid sin utsökta känsla för musikens nyanser och möjligheter, och i flera stycken understryker hon också hur hon hellre är del av en grupp än en sångerska med kompmusiker. Det sker inte minst när hon sjunger ordlöst och sången glider in i den instrumentala improvisationen i suverän ensembleklang.