Faustus

Dela den här recensionen:

anske är det för att Bellowhead inte längre tar Paul Sartins och Benji Kirkpatricks tjänster i anspråk, och att de därför tillsammans med Saul Rose har kunnat koncentrera sig mer på Faustus repertoar, som trion inte bara har kortat ner gapet mellan album till tre år (mot fem år senast det begav sig). Deras tredje skiva är dessutom deras bästa, så här långt.
Tales of animals and death består av tio stämningsfulla sånger, flera från den engelska traditionen, en från före detta Home Service-sångaren Bill Caddicks penna och en del egna tonsättningar av huvudsakligen traditionella texter. Plus ett instrumentalt spår bestående av en melodi vardera från Sartin och Kirkpatrick.
Faustus styrka ligger i kombinationen av vidsynta arrangemang och stor musikalitet. Arrangemangen är möjligen mer intrikata än på de tidigare skivorna, och har mer frekvent och genomarbetad harmonisång. Det känns tätt, samspelt och dramatiskt men aldrigt tungt eller överarbetat.
Sångerna varierar i stil, från den inledande Slaves, med starka drag av blues och bluegrass, och den mer traditionella While gamekeepers lie bleeding, med ett käckt, synkoperat kompriff, till den helt omarbetade sea shantyn One more day arrangerad i vad som närmast måste beskrivas som rocktradition.
Men för mig är det centrala spåret den episka och hjärtskärande vackra The Death of the hart royal (Den kungliga hjortens död). Det finns en stark sorg i texten om hur den stolta, kungliga hjorten jagas och slutligen dör, liksom ett påtagbart vemod i Kirkpatricks sång och melodi, vilket förstärks av de vokala harmonierna och det underordnade arrangemanget.
Death and other animals är en fullödig och engagerande skiva, som svämmar över av känslor, imponerande precision och mästerlig spelglädje.