Skivrecension

Återutgiven folkklassiker Lira Gillar

Lal & Mike Waterson

Bright Phoebus

Skivbolag: Domino/Playground
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Bright Phoebus är den brittiska folkrevivalns mytiska, förlorade album. Det släpptes 1972, halva upplagan (tusen exemplar) hade ocentrerade mittenhål, folkpuristerna gav den ett ”Dylan/Judas”-liknande mottagande och sen gick skivbolaget i konkurs.
The Watersons, från Yorkshire, var ett av de stora namnen, när folkmusiken fick ett rejält uppsving i England på 1960-talet. Med en repertoar av traditionella sånger återskapade syskongruppen, bestående av Norma, Lal och Mike Waterson och kusinen John Harrison, ett naturligt, kraftfullt och rustikt sound, med starka harmonier och praktiskt taget utan ackompanjemang, som snabbt vann gehör på marknaden. 1968, efter tre album och uttröttande ständiga turnéer upplöstes gruppen och medlemmarna tog sig vanliga jobb. Men Lal och Mike, oberoende av varandra, började skriva sånger som var djupt rotade i folkidiomet; kärlek, död, udda personligheter, hedniska riter och att ligga i rännsten, full på billigt rödvin. Mestadels mörka, dystra historier, men också framtidstro.
Både Lal och Mike har personliga, originella och inte precis vackra röster. Mike låter redan som ung som en något äldre man från engelska landsbygden, medan Lals sträva och opolerade röst är full av vemod, lidande och empati. Det är inte mer än rätt att hennes sex mörka berättelser som solosångerska och -kompositör ackompanjeras av Richard Thompsons och Martin Carthys akustiska gitarrer (Red wine and promises framförs visserligen av syster Norma).
Bara en av Mikes bidrag som solosångare ackompanjeras av Thompsons och Carthys akustiska gitarrer, den omskakande The Scarecrow, en av syskonens tre gemensamma kompositioner. De övriga två, och Mikes tre egna kompositioner, är vad som fick puristerna att dra öronen åt sig – och där svarar Richard Thompson, Ashley Hutchings (bas) och Dave Mattacks (trummor) för elektrifierat komp!
Det är samtidigt dessa sånger som ger skivan en viktig balans, då de har en varmare framtoning, inte minst på grund av körassistans från bland andra Lal, Norma och Steeleye Spans Maddy Prior och Tim Hart: country-stunsiga Danny Rose; popiga Magical man; Rubber band, med jazzigt brassband; och framför allt de positiva, egna Shady Lady och titelspåret, Bright Phoebus, med raderna: “Today bright Phoebus, she smiled down on me for the very first time. […] No more clouds, no more rain.”
Tidigare återutgivningar har förhindrats av personen som köpte upp det ursprungliga skivbolagets restlager. Han var mer intresserad av irländsk folkmusik, så en efterlängtad rockinspirerad klassiker stod inte högt på hans lista. Men när Bright Phoebus nu har fått den ommastrade utgivning den förtjänar, tar den slutligen sin berättigade, skinande plats på folkhimlen.
Bright Phoebus finns som dubble-lp och deluxe-cd, där den andra skivan innehåller Lals och Mikes demoinspelningar till nio av sångerna plus tre outgivna sånger.