Buford Pope

Dela den här recensionen:

Det ska ha tagit Buford Pope (alias Mikael Liljeborg) omkring tio år att spela in förra skivan, den underbara The poem and the rose. Nya skivan Blue-eyed boy gick snabbare. Men är det en bra sak? Skivan öppnar på eventuellt lite småstappliga ben. I mina öron är öppningsspåret Still got dreams ett av skivans svagare spår. Men så småningom kommer det igång. I låtar som Infirmary och Freewheeling är det ett sådant lågmält sväng i kombination med Popes sköra röst att till och med min magsjuka släppte. Musiken var helt enkelt läkande. Sedan fortsätter det. Lågmält men ofta ändå svängigt med suggestiv röst och suggestiva texter.
Det är inte lätt att musikaliskt jämföra Buford Pope med någon annan, men närmast till hands att jämföra ligger kanske Lucinda Williams.
Blue-eyed boy når inte riktigt samma höjder som The poem and the rose. Medan den förra skivan var helgjuten finns här några svagare spår. Ändå känns det som en av årets bästa i genren. Nu när Pope släppt två lysande skivor i följd väcks också frågan; ”Varför är Buford Pope inte mer känd än vad han är”. Hoppeligen ändrar Blue-eyed boy på den saken. Den är bra nog att göra det.