Pombo

Dela den här recensionen:

Omslaget. Ett sorgligt avsågat träd i urban miljö och en motståndsväxande grön mossa som råkar (nåja) forma sig till bandets namn. Innanmätet. En både fullständigt allvarlig och lekfull sammansmältning av frijazz, pop, poesi och politik. Jag tänker på Thelonious Monk och Archie Shepp, Kjell Höglund och poeten Athena Farrokhzad. Men allt är nu och här med musik och ord fint hopvirkade. Pombo är en samlad grupp som spretar åt olika håll, balanserar mellan olika genrer och ibland vid sidan av. De kan både gunga smekande och ställa besvärande frågor. Marie Hanssen Sjåviks röst är det mest framträdande instrumentet som hon hanterar med en sorts försiktig obeveklighet (hon står även för live-elektronik, och text och musik till en av sångerna). Felicia Nielsen spelar effektivt piano med tung klang, samt tramporgel, och har skrivit flest texter och hälften av musiken. Anna Högbergs saxofoner stiger fram och pratar och pressar oss, och kramar och värmer sedan. Gus Loxbo spelar en stadig men återhållsam och lite sval basfiol och en klagande såg (Jag pratar med min hund och du med din), och har skrivit resten av musiken. Nils Wall spelar milt uppbyggande trummor klockspel slagverk. Kontrasterna blir effektiva. Alla körar, åtta låtar i 45 välgjorda minuter. Är de blåslagna offer? Nej, hälsosamt förbannade.