Skivrecension

Afrobeat

Seun Kuti & Egypt 80

Black times

Skivbolag: Strut
Recenserad av: PM Jönsson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Det kan inte vara enkelt att gå i sin faders fotspår och förvalta ett band och ett sound. Även om Seun Kuti redan som barn valdes ut som arvingen, som skulle ta över Fela Kutis band Egypt 80, dröjde det ganska länge innan första skivan dök upp. Debutalbumet Many things gavs ut 2008. När jag såg Seun Kuti live för några år sedan var det för mycket prat mellan låtarna; han försökte bevisa någonting, övertyga publiken om att han var rätt man på rätt plats. Det kändes som att han var osäker, inte riktigt varm i kläderna.
Den känslan finns inte på Black times. Redan på inledande Last revolutionary sätter han in sig själv i en historisk kontext, sjunger om familjens rötter, nämner pappan och olika afrikanska ledare och motståndsmän, som Patrice Lumumba, Gamal Abdel Nasser och Shaka Zulu. Och det känns naturligt, särskilt i samband med de andra texterna på skivan, som också är politiska och kommenterar dagens situation i Afrika och Nigeria, samtidigt som budskapen knyter an till klassiska Fela-låtar som Zombie och Colonial mentality. Möjligen anas även en viss självdistans, åtminstone om man kollar på omslagsbilden, där Seun Kuti poserar med basker och fet cigarr, som en karikatyr av en vänsterrevolutionär av den gamla skolan.
Musiken är afrobeat med en tät produktion, jazzpianisten/producenten Robert Glasper medverkar (precis som på förra plattan), Kuti-veteraner driver på låtar med frenetiskt blås, dock förstår jag inte varför Carlos Santana har bjudits in på titelspåret. Latinrockpionjärens gitarrspel fungerar inte alls ihop med Seun Kutis budskapsfunk. Seeeegt. Då hade det varit vettigare om en rappare eller en dancehallartist hade hälsat på i studion. Många bra låtar, men min favorit kommer sist, Theory of goat and yam, snortajt afrofunk, med energisk tjejkör och en text som kritiserar korruption och hemlandets politiska elit.