Skivrecension

Folkstorband Lira Gillar

Eliza Carthy & The Wayward Band

Big machine

Skivbolag: Topic
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

För fyra år sedan släppte Eliza Carthy en samlingsplatta, Wayward daughter, för att fira tjugo år som artist. Till turnén som följde satte hon ihop den elva man starka gruppen, Wayward Band, en tillfällig konstellation bestående av gamla och nya kolleger. Men responsen både inom och utom gruppen var så positiv, att man beslutade sig för att göra ny musik tillsammans.
Eliza Carthy är känd för att gå sin egen väg inom den moderna brittiska folkmusiken, och i Wayward Band – med musiker från bland annat Bellowhead/Leveret, Blowzabella och Emily Portman Trio – har hon den perfekta maskinen för detta.
Carthys fiolspel har en underordnad roll på Big machine, även om hon bränner av tre storartade solon på skivan. Här är det rösten som står i centrum, personligheten, kontrollen och känslan, hur hon uttrycker drama, empati och humor, till synes utan minsta ansträngning.
Skivans sånger och teman är lika varierade som arrangemangen, som är tuffa och äventyrliga, och mestadels mörka, med undantag av You know me, en varm sång om gästfrihet inspirerad av flyktingkrisen i Europa, och I wish that the wars were all over, vars minimalistiskt repetitiva ackompanjemang frambringar en kombinerad känsla av oro och längtan.
Resten av skivan är en härlig blandning av folkrock, kabaret, nytolkade shanties och Tom Waits. Från inledande skillingtrycket i rockballadform Fade and fall (Love not), med extatiskt James Bond-blås, via mördarballaden Mrs Dyer the baby farmer (om en kvinnlig massmördare), och det dramatiska, episka skillingtrycket The Sea, till avslutande Epitaph (antagligen den enda sången om en man som dött av vaniljsåsförgiftning), känns Big machine redan som en av årets stora utgåvor.