Kristin Korb

Dela den här recensionen:

Kristin Korb är lika mycket kontrabasist som vokalist, lika mycket vokalist som basist. Hon samsjungspelar i duett med sig själv. Ja, det är som om sångerskan och musikern driver på varann. Hör bara när hon scatsjunger i förstaspåret Too marvelous for words! Vem har kommandot av hennes bägge jag?
Det här innebär också att hon tillsammans med Magnus Hjorth, piano, och Snorre Kirk, trummor, inte blir en trio utan en kvartett. Och en mycket samspelt enhet. Korb ställer verkligen krav, både på sig själv och på medmusikerna. Stannar upp, ändrar tempo mitt i låtarna, håller ut pauser lite för länge, och så vidare. Gäller att hänga på, för dem som spelar med henne. Samtidigt som hon ger utrymme för både piano och trummor att bidra och visa sina personligheter. Pianisten Hjorth har arrangerat några av låtarna, övriga är arrade av Korb.
Albumet Beyond the moon är en hyllning till Johnny Mercer, som skrev texter till musik av så olika kompositörer som Barry Manilow, Lionel Hampton, Jerome Kern och Henry Mancini. Ofta skrevs texten först, ibland till en redan färdig melodi. Låtarna blev musikaliskt olika, vilket Korb betonar i sina tolkningar. Texterna placeras i centrum och hyllas, sen kan hon göra lite vad hon vill med musiken. Som i hennes personliga, funder- och eftertänksamma version av Moon river.
Här finns även några kompositioner, bland annat titelspåret, som Kristin Korb komponerat själv, några gånger ihop med Magnus Hjorth. Ett par av låtarna gjordes till texter av Rodgers. Oavsett vilket imponerar Korb med sin föränderliga personlighet: hennes olika sätt att både spela och sjunga, förändra rösten och skifta spelstil. Lika imponerande är det intrikata samspelet mellan de tre – ja, fyra då – musikerna. Lika händelserikt som lyhört uppfattat, så mycket personlighet hos var och en och ändå denna tajta grupp.