Lankum

Dela den här recensionen:

Irländska Lankum såg först dagens ljus när bröderna Ian (uilleann pipes) och Daragh (gitarr) startade sin experimentella, psykedeliska folkpunkduo Lynched, tidigt 2000-tal. Duon blev en kvartett 2014, när Radie Peat (concertina) och Cormac MacDiarmada (fiol) anslöt sig.
Eftersom namnet Lynched gav tråkiga associationer bytte man i fjol namn till Lankum. Det nya namnet togs efter en barnamördare i en folkballad – och gjorde det möjligt att behålla bandets L-logga.
De flesta spår på Between the earth and sky är mörka, tunga ballader som handlar om misär, förlorad kärlek och mord – typiska folkteman. Men de presenteras i mycket sparsmakade, oftast dronedrivna, suggestiva arrangemang där Ians uilleann pipes håller en konstant, oroande ton, ibland förstärkt av harmonium eller concertina. Ingen i gruppen är någon skönsångare precis. Deras fyrstämmiga harmonier är, å andra sidan, ett av deras starkaste vapen.
Lankums enda kvinnliga medlem, Radie Peat, har en sträv och något genomträngande röst som ger trovärdighet åt sångerna What will we do when we have no money? och The Granite gaze. Den sistnämnda är gruppens egen komposition, en kritik av den irländska staten som jämförs med en mor som äter sina egna barn. Liknande stämningar för bandet fram i Déanta in Éireann, en emigrationsballad sjungen av Ian Lynch.
Att den tolv minuter långa episka traditionella balladen The Turkish reveille, med tio verser och omkväden, drone, gitarr, harpa och två stämmor, känns märkligt kort, är också en bedrift.
Between the earth and sky är en stark och omskakande skiva, både musikaliskt och textmässigt. Den är närmast obarmhärtig i sina sociala kommentarer samtidigt som den är modern i attityd och framtoning. Lankums punkbakgrund må vara nedtonad men den har lämnat en del tydliga spår. Det är dock inte enda skälet till att skivan känns fräsch och angelägen.