Aalberg, Kull­hammar, Zetterberg, Santos Silva

Dela den här recensionen:

Räcker med några inledande toner för att jag ska få samma känsla i hjärtat, denna värme och glädje, som när jag första gången hörde Albert Ayler eller kanske Peter Brötzmann. Den gästartist som trion Aalberg/Kullhammar/ Zetterberg bjudit in till sitt nya album, alltså Susana Santos Silva på trumpet, spelar duett med saxofonisten Jonas Kullhammar och får mig faktiskt att lyssna mer på henne än på honom.
Också Santos Silva är en ton- och ljudfinnare som lockar och leker fram toner jag aldrig tror att jag hört från en trumpet. Inga bräkande, brökiga toner heller utan små och fina men oväntade och ja, just ohörda. (Senare blir det också lite mer tryck i trumpeten.)
Espen Aalberg, trummor, Jonas Kullhammar, saxofon, och Torbjörn Zetterberg, bas, är en jämspelt trio. Alla får sitt – och lika – utrymme. Detta trots att Aalberg den här gången är huvudperson, eftersom han gjort samtliga låtar utom en med inspiration från gamelanmusik. Det resterande spåret är en traditionell låt från Java.
Albumet spelades in hemma hos en gamelanmästare i Ubud på Bali och vid sidan om sina egna instrument spelar musikerna också gamelan. Vilket det dock inte hörs så mycket av, blott några tyst klirrande, klingande toner. Men hörs då gamelaninspirationen? Nja, tyckte jag först. Men jag ändrade mig strax. Det finns en attack och ett driv i trions – eller kvartettens – musik som känns uppvuxen ur gamelanmusiken från Java och Bali.
Musikerna breder ut sig. Aalbergs trummor skapar en pulserande rytmvägg, Zetterberg lägger ett golv med sina, som det låter, fyra basar och Kullhammar fortsätter albumet igenom att leta och hitta toner han inte spelat förut. Hur många ryms egentligen i hans saxofon? Allt medan Santos Silvas trumpet fogar in sina egna toner, melodiska eller som fräsande ljud. Hon lyfter musiken ännu en bit och riktar in mina öron på just henne.