Carsten Dahl

Dela den här recensionen:

Bachs Goldbergvariationer består av en aria, från början skriven för hans fru, och trettio variationer. Den kom 1741 och är ett verk för cembalo, men Carsten Dahl spelar på ett preparerat piano. Tunna metalltrådar på pianosträngarna får pianot att klinga ganska nära cembalon, men ändå inte. Vi hör en mer okontrollerbar, busigare, vid tillfällen till och med brutalare klang. Den konserverande och kulturblänkande aura som vi brukar placera ovan Bach lyfter Carsten Dahl bort, och flyttar variationerna till gräsrotsnivå eller snarare asfaltdito. Musiken låter mer hektiskt storstadsliv, än att vårda andligheten i en överstor katedral. Nog precis vad Johann Sebastian Bach behöver.
Vår tids puls tar över från barockens, vars städat komplexa tempi ibland går i spinn som det löpande bandet i Chaplins Moderna tider. Avslutningarna är ampert lakoniska utan knorrar eller blinkningar, men Johann Sebastian är ändå lätt att känna igen. Detta är inte vad man brukar kalla jazz, men ett gott sätt att åter gjuta liv i äldre tonsättare.