Peter Asplund

Dela den här recensionen:

Trumpetaren Peter Asplund mår toppen meddelar han. Upplysningen kan tyckas lite apart som inledning på några sidor liner notes till en jazzplatta, men blir strax mer begriplig. Han har varit på botten. I det svarta hålet. Nu sjuder han av spelglädje och artistisk harmoni.
Och visst är det ett mycket fint album han gjort. Elva standardlåtar i egensinniga arrangemang och med ett bländande trumpetspel.
Inledande The meaning of the blues, stilla och innerlig, är ett mästerligt prov på Peter Asplunds förmåga att skala bort överflödigt och lägga musikens kärna bar.
Mest påtagligt är annars att han så framgångsrikt stiger fram som sångare i flera nummer, med en röst vårdad men okonstlad, med skön känsla för textens valörer.
I en rasande snabb scat-version av The song is you, tillägnad Mel Tormé och Svante Thuresson, visar han också en röstekvilibristisk sida.
Skivan blir också något av en hyllning till Gene Lees, journalisten och författaren bakom texten till Bill Evans Waltz for Debby (orden ”silly old bear” lånades från Nalle Puh). Asplund gör också fler Lees-texter, som Antonio Carlos Jobims This happy madness (Estrada branca). Efter ett antal lyssningar fastnar jag alldeles speciellt i en My way, där Peter Asplund stuvat om i originalets harmonivärld med ganska enastående resultat.
En aldrig så lycklig Peter Asplund hade förstås inte nått långt utan de välspelande parhästarna Hans Andersson, bas, och Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. Därtill den utsökte pianisten Jacob Christoffersen och inhoppande eleganten Magnus Lindgren, sax och flöjt.
63.38. Och inte en sekund är tråkig.