Skivrecension

Nya legeringar

Zara McFarlane

Arise

Skivbolag: Brownswood Recordings
Recenserad av: Leif Carlsson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Redan förra skivan, den nedtonade pärlan If you knew her, innehöll musik som rörde sig framåt. På omslaget trädde Zara McFarlane fram ur en mörk bakgrund med icke hotfull integritet och med en mycket konstfull (traditionell?) håruppsättning. På den nya Arise blickar hon en smula spotskt ner på oss enklare klädd i röd basker och grön kappa. En lek med svarta panter-estetiken och kanske även den kända Che Guevara-affischen. Men detta är ingen återgång till 1970-talet och proggeran – utan kanske mer en påminnelse om att orättvisor och ojämlikhet fortfarande finns. Brittiska Zara McFarlane med trådar till Jamaica och Karibien söker sig allt närmare sitt ursprung.
Budgeten har ökat, orkestreringen är klart fylligare, jazzen är nedtonad. Hon har bytt arena. Och hon har tagit ett steg närmare Jamaica med alla dess rytmer. Producenten och trumslagaren Moses Boyd har tillkommit, klaviaturspelaren Peter Edwards från förra skivan är kvar. Ytterligare ett tiotal musiker medverkar. Tydligast klingar elbasen från Max Luthert med en puls som sätter sig i kroppen, plus gitarrer, saxofon, trombon, cello, fiol, olika slagverk och klarinetter. All sång och körpålägg av Zara McFarlane själv. Tolv låtar, nya och gamla, på dryga tre kvart på ett välproducerat album. The Congos Fisherman från 1977 – då ett charmigt slammer i falsett – kommer här i en tung mörk version. Läckert slingrande klarinettspel av Shabaka Hutchings i Silhouette. Som sammanfattning ett skickligt smältverk där ny britt-jazz och karibiskt gung på samma villkor blir något annat, och där man hela tiden kan ana rötterna.