Alf Håkan Åkesson

Dela den här recensionen:

Hans förra album hette Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss. Att nya plattan fått titeln Andra sidan gatan tyder på en förändring. Övergångsåldern?
Alf, eller Alf Håkan Åkesson som han skriver ut namnet på den nya skivans omslag, tar ett beslutsamt kliv över till den andra trottoaren och prövar nya grepp. Tidigare har Malmö-pågen skrivit och sjungit charmig popmusik, men det verkar som om Alf likt sin namne till slut känt sig som en utomjording i en traditionell kärnfamilj.
Här har han i stället läst in sina texter och försett dem med nattklubbsrökig jazz – ja, till och med en släng tango eller proggfolk smyger sig in innan stängningsdags. Det påminner lite om en uppdatering av det beatpoeter gjorde på den tiden hipstern var ung.
Det här är en skiva som inte siktar på några radiospelningar eller hitlistor. Glöm allt vad rim och refräng heter. De talade texterna står i centrum, mitt på stadens flottyrhala gator, med en begynnande neonbränna. De framförs med ett skånskt skorrande och förses med förnämligt ackompanjemang av jazzkändisar som Goran Kajfeš, Johan Berthling och så många Per Johansson som stod att finna (två). Alf lägger ut texten om nu och då, om Kockumskranen och Essingeleden, om de osynliga och de kanske alltför synliga, om väntrum och minnen.
Tiden väntar inte på någon, men Tom Waits-diggare kan vänta sig en sorts svensk motsvarighet här.