Skivrecension

Diamanda Galás

All the way / At Saint Thomas The Apostle Harlem

Skivbolag: Intravenal Sound Operations
Recenserad av: PM Jönsson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Diamanda Galás är ett unikum. Det går att se likheter med andra dramatiska sångerskor, som Édith Piaf och Maria Callas, och nämna henne i samma andetag som den Sverigeaktuella performancekonstnären Marina Abramovic, men den grekisk-egyptisk-amerikanska sångerskan målar upp ett eget röstuniversum, där avantgardemusik går hand i hand med gospel, jazz och blues. Att lyssna på henne är som att stiga in i ett dödens väntrum, där författare, filosofer, och musiker från olika kulturer och traditioner förenas i en ständigt pågående sorgesång. Två nya skivor visar upp många av hennes olika ansikten, hon återvänder till sånger som varit följeslagare i många år och gör nya tolkningar, några i rent hudknottrande versioner.

All the way är delad mellan livemusik och studioinspelningar. Sju spår, evergreens, jazz, country och gospel. Titelspåret är förstås sången som är mest känd med Frank Sinatra, den där Bob Dylan gör på sin nya skiva. Jag gillar mest Jimmy Scotts tolkning från 1990-talet. Diamanda Galás gör den på sitt sätt, extremt, dramatiskt, men det är först på de följande låtarna som jag tappar andan. Tolkningarna av You don’t know what love is och The thrill is gone (inte blueslåten, som hon tolkat tidigare, utan en standard med samma namn, tidigare framförd av bland annat Chet Baker och Sarah Vaughan vars version Diamanda Galás ibland lägger sig nära) är formidabla, smekningar som när som helst kan förvandlas till kalla kårar.

O Death har blivit ett av hennes paradnummer, hon gör den på båda skivorna här, vrider folksången flera varv, sjunger/skriker så att tankarna går till några av hennes äldre avantgardeskivor. Mäktigt. Magstarkt. Round midnight spelas utan sång, endast med piano, ohämmat, kärleksfullt. Det blir tydligt att Diamanda Galás dyrkar Cecil Taylor när hon spelar Monk.

Liveskivan från en kyrka i New York, inspelad förra året, är mer tematisk, med det hon kallar dödssånger i centrum. Artemis, tonsatt dikt av Nerval, gjorde hon redan på skiva i mitten av 1980-talet; hon tolkar italienska och grekiska texter, två Brel-låtar, Amsterdam, och — ännu bättre — Fernand, helt solo, med piano och mikrofon. Jag fastnar för Die Stunde kommt, text av den tyske 1800-tals-poeten Ferdinand Freiligrath, musik av Galás. Här finns den där täta laddningen, spelet mellan instrument och röst, och en variation i uttrycket som passar henne.

Men konsertens klimax hämtas från jazzen. På en tidigare skiva lyckades hon med konststycket att sjunga Ornette Colemans Lonely woman utan ord. Nu tar hon tag i Albert Aylers Angels, från albumet Spirits rejoice, spirituell frijazz som ekar av New Orleans och gospel. Fantastisk musik. Hon bygger upp en andlig stämning med pianot och sjunger Aylers saxofonmelodi med sin ljusaste sopranröst. Dödsmusik? Tvärtom, tänker jag, när sången tystnar och hon återvänder till den inledande melodin, på originalet spelat av Cail Cobbs Jr (cembalo på skiva, piano live). Just här, i pianospelet, i slutklämmen, är det mycket Nina Simone, i känslan, uttrycket. Men Diamanda Galás är sin egen. Alltid sin egen.