Mehmet Polat

Dela den här recensionen:

Oud är ett riktigt klassiskt instrument, det finns teorier om att det kan vara fem tusen år gammalt, åtminstone fyra tusen finns det bevis för, härstammande från Mesopotamien och sedan spritt i framför allt Mellanöstern. Det päronformade stränginstrumentet har en smått tidlös klang, i högsta grad passande för nutida musik, men med sitt arkaiska ursprung är det som att öppna upp ett fönster mot äldre kulturer. Mycket av de löpningar och ornament Mehmet Polat gör på sin oud är förankrat i turkisk och arabisk musik, med sina speciella skalor och böjningar. Han har utvecklat en egen teknik för vänsterhanden och får fram ett eget varierat spel, ovanligt fylligt och inte så relativt sparsmakat som hos exempelvis Anour Brahem. På åtta av skivans tio låtar spelar han tillsammans med en, och vid ett tillfälle med två, medmusiker på slagverk av olika slag, samt på varsin låt kora respektive ney (flöjt). Det händer mycket i musiken som är spännande att följa, polyrytmiskt och med mycket känsla. I mycket av den oudmusik jag hört tidigare finns det ett lugn, vilket också finns i några låtar på Ageless garden, men Mehmet Polat har också med några temperamentsfulla låtar.