Rohey

Dela den här recensionen:

Norska neo-soul-undret Rohey frontas av begåvade sångerskan Rohey Taalah. Trots detta så är det ingen one-woman-show det är fråga om. Alla låtar, och en hel del av texterna, är skrivna av Ivan Blomqvist på klaviatur men gruppen har gemensamt arrangerat musiken. Detta ger ett koherent intryck av funkiga beats, feta harmonier och snygga, sångbara melodier strösslade med breaks, udda rytmer och sköna solon.
Det finns något bekant i musiken som är lite undflyende – men till slut kommer jag på det. I Roheys mest förutsägbara stunder, som ändå är riktigt svängiga, får jag samma glättiga känsla som av 1990-talets acid jazz-våg fast med djupare och mer insiktsfulla texter. I bandets mest utmanande, snyggaste och groovigaste ögonblick associerar jag till Hiatus Kaiyote och numera (det kanske) bortglömda symfoniska drum’n’bass-kollektivet London Elektricity. Gruppen hänvisar själva till Erykah Badu och 1900-talets neo-soul-scen. Det är härligt souligt och jazzigt poppigt inför den stundande sommaren. Återstår att se ifall skivan håller i det långa loppet.