Elona Planman

Dela den här recensionen:

På sin första skiva Drömtåget sjunger Elona Planman på låten med samma namn om en resa som slingrar sig fram mellan fantasi och verklighet. Allan Edwall och Cornelis dyker upp, liksom en man som är som en blandning av Gollum och Peter Pan. Jag gillar det där drömska, något naiva, en sagokänsla, som tar sången framåt, ger den blod. Samtidigt är det musik som hundra procent tillhör en tradition. Elona Planman är vissångerska. Punkt slut.
Nya skivan 06:53 startar med Dylan-flirten Rädd för att leva som har ett lockande driv och en text som balanserar på rätt sida av det alltför jag-fixerade. Det är mer rock än på förra plattan, medmusikerna har mer att säga till om och arrangemangen är dramatiska, möjligen för att förtydliga allvaret i en låt som Terrorist som trots ett viktigt tema är övertydlig på fel sätt. Det suggestiva är en återvändsgränd, det passar henne inte alls. Mamma är en annan låt som felar. Den är alldeles för teatral. Dels texten, men ännu mer produktionen.
Då är det mer lyckat när Elona Planman bejakar fantasin på Fri, eller leker med kärlek och sex på Tänk om jag vore en banan, där munspelet dyker upp igen, eller är skönt avslappnad som på sista spåret Kan inte sova.