Redaktionsbloggen

Mästermusikern Roland Keijser har avlidit

27 Jan 2019

Roland Keijser fotograferad i Stockholm 2013 av Micke Keysendahl.
ROLAND uppslag

En av de finaste, mångsidigaste och inflytelserika av svenska musiker genom tiderna, Roland Keijser, avled i fredags kväll efter en tids sjukdom, 74 år gammal. Kondoleanserna strömmar nu in från inte minst alla de musiker han spelat med genom åren, från Anders Rosén till Jonas Kullhammar.

Vi återpublicerar här en längre intervju med Roland Keijser som gjordes hösten 2013.

roland ingång kopiaBlåsaren Roland Keijser är en av den fria musikens okrönta kungar. Hans ikonstatus inom såväl jazz som folkmusik, progg och världsmusik är odiskutabel – ändå är den allmänna bilden av honom påtagligt suddig.
Lira försöker fylla i konturerna av denne ständigt nyfikna och vetgiriga artist som faktiskt lika gärna kunde ha blivit journalist.

text: Patrik Lindgren
bilder: Micke Keysendahl, Christer Männikus

Roland Keijser och jag har i skrivande stund 109 gemensamma vänner på Facebook. Det är rätt många, även för att bara vara ett banalt virtuellt-socialt nätverk. Och även om det bara är just ett virrvarrigt virtuellt-socialt nätverk så är det, precis som med hans musik, en konsekvent fröjd att följa Roland Keijsers skilda förehavanden där.

Hur han länkar till vhs-grumliga klipp med bortglömda jazzframföranden, gärna något med Coltrane eller Ornette eller kanske ännu hellre något riktigt tidigt med exempelvis Lester Young, den coole tenoristen i Count Basies orkester, eller något helt annat från knappt kända väderstreck. Hur han generöst och ödmjukt delar med sig av egna minnen ur karriären och ungdomen och livet, kommenterar andras upplagda fotografier, letar fram egna ur arkiven och klippböckerna, levererar sylvassa åsikter kring aktuella händelser eller i ett infall av poetisk-politisk inspiration drar till med en hederlig dagsvers.

En annan dag rapporteras om det förbättrade draget i den nysotade vedspisen, läggs ut bilder på ett svampfynd eller på den där älgkon som skymtade i skogsbrynet en augustikväll vid stugan i Saxdalen där han håller till om somrarna. För att inte glömma de mer allvarliga men alltid varma och livsbejakande reflektionerna från vänners och forna spelkamraters begravningar, som det har blivit sorgligt många av de senaste åren: Thomas Mera Gartz, Gösta Rundqvist, Kjell Westling och Torsten
Eckermann.

Mycket finns att säga om Facebook och liknande påfund. Men nog för det människor lite närmare varandra. Fast som att träffas på riktigt är det ju inte.
– Äh, jag snubblade in på det där för ett par år sedan. Är väl i grund och botten rätt främmande för hela den där teknologin och tycker att det lätt blir lite mer privat än det kanske borde vara. Fast det är ju kul att skriva och diskutera! Men generellt tar det bara en jävla massa tid om man drar på sig en massa så kallade vänner – vilket jag naturligtvis har gjort …
Säger han när vi till slut träffas i den högst påtagliga verkligheten, skrattande sitt lågmält skrockande skratt riktat mest åt honom själv, som så ofta.

Roland Keijser ska senare på eftermiddagen ge ett litet gig på skivaffären Plugged Records tillsammans med trumslagaren Raymond Strid. Vi har slagit oss ned på krogen S:ta Clara ett par kvarter därifrån. Roland har beställt in en tallrik strömming med potatismos och efter viss beslutsvånda en Paulaner Hell till. ”Här borde man haft med Raymond – han är en jäkel på öl, kan allting!”.

roland kollageI musikerkretsar är Roland Keijser en självklar referenspunkt vare sig du rör dig inom jazz-, folk- eller världsmusikkretsar. Samtidigt är han ganska anonym för en bredare allmänhet. Jag har pratat med flera yngre fans av Arbete & Fritid, vars banbrytande musik ständigt återupptäcks av nya generationer, som likförbaskat inte ens har hört talas om grundaren Roland Keijser.

Lite är det nog hans eget fel. Så här i efterhand fast fortfarande mitt i ter sig hans karriär onekligen hopplöst spretig, endast sporadiskt dokumenterad och rymmande ständiga fokusbyten från avantgardejazz till svenska folklåtar via makrobiotik och perifer marockansk traditionsmusik. Den egna nyfikenheten och vetgirigheten har ständigt fått gå före uttänkta strategier.

Mot slutet av vårt samtal påpekar jag att ett återkommande mönster i den historia han berättar är ”att han tröttnat”.
– Ja, jo, så är det nog lite grann. Jag har rätt lätt att slörpa i mig av nya grejer. Så var det redan i skolan – när det var dags för ett nytt ämne hade jag oftast jättebra betyg första terminen, men sen … Så det är nog ett mönster. Samtidigt återvänder jag ofta till saker jag tröttnat på, långt senare.

Roland Keijser var elva år när han 1955 fick sin första klarinett, något år senare fick han sin första tenorsaxofon. Innan dess hade han spelat piano och blockflöjt. Det skedde hemma i Grängesberg där han växte upp, en för tiden typiskt välmående bruksort kretsande kring järnmalmsbrytningen.
– Grängesberg på tiden när gruvan gick bra var ju något av ett idealsamhälle, även om jag kanske skönmålar lite så här i efterhand. Men gruvan gick så bra att dom hade råd att vara generösa mot samhället i stort när det gällde infrastruktur och gentemot arbetarna. Även musiklivet var väldigt utvecklat. Det fanns inte minst den så kallade Orkesterföreningen, som så småningom fick en väldigt dynamisk ledare i Åke Bengtsson från Helsingborg, vars son Mats jag blev god vän med, Mats G Bengtsson alltså – senare i Blå Tåget och så vidare.
– Vi blev kompisar och jag var mycket hemma hos honom. Fadern hade en fantastisk skivsamling och jag hade honom som klarinettlärare – allt det var väldigt stimulerande. Långt senare spelade jag även med yngste sonen Tord – i Arbete & Fritid. Så den familjens närvaro betydde mycket. Men det fanns även andra, äldre killar som hade egna jazzband.

1957 fick han sin första tenorsax, vilket så småningom borgade för vissa problem i det rätt traditionella orkestersammanhanget.
– Åke, ledaren, slog av på en repetition och vände sig direkt till mig: ”nu får du bestämma dig om du vill spela klarinett i den här orkestern eller om du ska hålla på med den där slappa embouchyren för jazzsaxofon … ” Jag fick välja helt enkelt och valde saxen.

Keijser åkte under några år runt i folkparkerna med olika jazzorkestrar, spelande till dans, men när han 1965 flyttade till Uppsala för studier i konsthistoria öppnade sig vidare musikaliska världar. Han hade redan lyssnat på och inspirerats av John Coltrane, och hittade nu skivor med envetna avantgardister som Archie Shepp, Ornette Coleman och Albert Ayler.

Så parallellt med att han spelade mer straight femtiotalsjazz i bland annat Kurt Järnbergs orkester bildade nu Keijser en egen kvartett där han utvecklade dessa mer frihetliga idéer tillsammans med trumpetaren Torsten Eckermann, basisten Staffan Sjöholm och så trummisen Bosse Skoglund – som redan då var så etablerad att Roland själv inte vågade närma sig honom med förslaget att de skulle spela ihop, det steget fick i stället ”Totte” Eckermann ta.
– Vi spelade en hel del under de där åren, både på klubbar och i radio – oftast hette vi Roland Keijser Kvartett men ibland lattjade vi med andra namn: Keijsarens Nya Kläder och sånt …
Någon gång satt Don Cherry in med dem, andra gånger originalet Bengt Frippe Nordström. Inget av detta har dessvärre hittills givits ut på skiva, men det lär finnas inspelningar som måhända når dagens ljus i framtiden.

Andra halvan av sextiotalet var inte bara en händelserik period musikaliskt, utan också politiskt. Dessa två arenor förenades sedermera i den så kallade progressiva rörelsen, där Roland Keijser snart blev tongivande musiker i det som i början hette saker som Tjalles Horisont, Gorillaorkestern och Sound of Music, lite senare Gunder Hägg och till sist Blå Tåget.
Rörelsen var dock lång ifrån enhetlig och interna konflikter kom snart till ytan.
– För mig var det lite klurigt med de ganska starka motsättningar som fanns ett tag mellan Gunder Hägg och Träd Gräs och Stenar – där kände jag mig kluven för jag gillade ju bådas approach. Och man kan väl säga att min lösning på den konflikten blev Arbete & Fritid.

Arbete & Fritid var i mångt och mycket en fortsättning på Roland Keijser Kvartett, fast med en bredare musikalisk approach. Folk som Kjell Westling och Bengt Berger anslöt sig och bandet kan sägas ha varit en föregångare till senare grupper som Groupa och Filarfolket.
– Åren med Arbete & Fritid var i en speciell tid, vi var själva i en ålder när man är väldigt receptiv och det hände dessutom mycket runt om i världen – både politiskt och filosofiskt.

Men inte heller detta skulle vara för evigt. Dels uppstod splittringar mellan två läger i bandet, en period fanns det två konkurrerande upplagor av Arbete & Fritid, dels var han inte helt nöjd med den musikaliska inriktningen.
– Så småningom blev det lite mer … så där rock. Och som blåsare när det blir för mycket elgitarr och elbas, då blir det mindre skoj helt enkelt. Med tiden blev det lite tunt i leden med folk med jazzbakgrund. Och även om vi aldrig hade spelat renodlad jazz så var det för mig en viktig faktor.

Detta och annat ledde till att Roland Keijser i princip gav upp musiken under ganska många år. I stället grottade han ner sig i sitt nya intresse för makrobiotik, en på den tiden uppmärksammad österländsk filosofi som byggde på uråldriga tankar om kroppsliga balanser och obalanser och betonade kostens betydelse.
– Det var ju sånt vi hade diskuterat mycket i turnébussen med Arbete & Fritid. Jag drogs till det inte bara av filosofiska och intellektuella skäl utan ävenför att jag behövde rycka uppmig i hela kroppen – ändra matvanor och så. Naturligtvis började jag med att översätta texter och gav ut en primitivt fabricerad tidskrift, gav kurser och höll föredrag, skrev en massa debattartiklar och insändare, åkte runt på konferenser utomlands – jag jobbade med det helt enkelt.

Vid det här laget hade han sedan länge lämnat Uppsala för kortare perioder i Stockholm och Göteborg och bodde sedan under åtta nio år, större delen av sjuttiotalet, i en enkel stuga i sydvästra Dalarna. Fortfarande tillbringar han sina somrar där.
– Vi åkte runt med Arbete & Fritid och letade hus i Dalarna, hade någon idé om kollektivt boende – men jag var för min del inte så intresserad av om det gick att bygga en studio i någon lada, utan mer av om det gick att gräva upp gräsmattan och odla – vi hade lite olika tankar där och det blev aldrig något – men i den vevan fick jag tips om det här huset i mina gamla hemtrakter och flyttade dit själv.
– Det är ute i skogen verkligen, i en liten by som heter Saxdalen. Väldigt primitivt, det finns el men inget rinnande vatten – och det är vedspis och utedass som gäller. Det är skönt att hålla på med lite vedhuggning och så kan man spela vissa instrument som inte går att spela i lägenheten i Uppsala!
Den som hört skivan The Vedbod Tapes, inspelningar från 1977 som gavs ut först häromåret, kanske anar att det var här den kom till.
– Jaja, det var i vedbon där, när Beche (Berger) och Kjelle (Westling) var och hälsade på.

1980 flyttade han tillbaka till Uppsala där han bor än i dag. Runt 1985 hittade han också tillbaka till musiken och har sedan dess varit involverad i oräkneliga konstellationer, många tillfälliga men andra mer långvariga om än sporadiska, från trion med Henrik Wartel och Peter Janson via en ny egen kvartett med bland andra Gilbert Matthews, från Jazz i Sverige-bandet Chapter 7 (1988) till diverse projekt tillsammans med Bengt Berger.

Andra för Keijser viktiga projekt vid den här tiden var Utdansbandet, ett slags återuppståndet Arbete & Fritid med tydligare folkmusikalisk botten, och även svensk-marockanska Kalousch, en grupp han sedan många år har tillsammans med Abdelghani ”Abbe” Najraoui och som spelat på såväl Urkult som Falun Folk och även Hultfredsfestivalen.

Bland de kommentarer jag fått när jag hört mig för bland Rolands kollegor är att han kan en hiskelig massa låtar av de mest skilda slag. En riktig låtbank.
– Det påstås så … Sen är det en grej att lära sig en viss låt för stunden, så pass att jag kan spela den på en konsert utan notpapper. Sen finns det andra låtar man spelat tusen gånger, dom sitter ju i kroppen och minnet på ett djupare plan. Men samtidigt – nog finns det dom som kan fler låtar från den amerikanska sångboken eller fler spelmanslåtar från Dalarna än jag, inget snack. Däremot kan jag nog fler marockanska Aissawa- och Hmadcha-melodier än någon annan europé.
– Jag har transkriberat hundratals såna melodier. Och när jag höll på som värst med det där och ofta åkte dit, då ck jag en massa kassetter där jag gjorde det till rutin att skriva ner varenda låt – helt fanatiskt gick jag in i det. Men jag älskar att skriva ner noter för hand. Har alltid funnit en glädje i att skriva noter, vare sig det är egna kompositioner eller att skriva ner låtar och solon.
Är det kanske ett effektivt sätt att lära sig en låt också?
– Jo, det är lite som skillnaden mellan att läsa en bok på ett annat språk, och att översätta boken till ditt eget hemspråk. Det är när man transkriberar som man kommer in i låten på ett annat sätt, man måste förstå det musikteoretiska systemet som allt bygger på, och det kan ju vara helt olika i marockansk eller indisk musik – och jag har alltid haft ett starkt teoretiskt intresse för såna saker.
– Däremot har jag inte haft så många gurus, mästarlärare. Många tycker ju att det enda sättet att verkligen tillägna sig musik är att sitta vid en mästares fötter, så som det fortfarande är på sina håll. Det har jag aldrig fått göra, utom med just dom här marockanska grejerna. Men jag vill inte bara imitera av bästa förmåga, utan också förstå vad jag gör. Och det gör jag bäst genom att själv sitta och tuta på flöjterna och försöka röna ut systemen.

På senare år har Roland Keijser återigen åtminstone ett fast band i frisinnade jazzkvartetten Kege Snö, med förutom nära spelkamraten Raymond Strid även de betydligt yngre Niklas Barnö och Joel Grip.
– Det är jättekul! Där finns en speciell dynamik mellan å ena sidan mig och Raymond och å andra Niklas och Joel som är – trettio nu kanske? Dom var väl 25 när vi började. Så det är en väsentlig åldersskillnad – och det är kul! Nu gillar jag i och för sig åldersskillnad åt andra hållet också, även om det inte finns så stort utrymme där för mig längre. Men jag spelade nyligen med den nittioårige pianisten Folke E Larsson i Ludvika – det är minst lika roligt det.

Även den mer sociala dynamiken är förstås viktig för en så notoriskt nyfiken person som Roland Keijser.
– När man är precis jämnåriga och har likartade erfarenheter så kan det visserligen bli tajt men också lite syrefattigt efter ett tag. Man förstår varandra så jävla bra … Sånt är kul att frossa i i perioder men sen blir jag jävligt mätt på det. Så det var extra kul att träffa dom här yngre killarna som har ibland helt obegripliga hobbies. Som nätpoker!

Roland Keijser om sina blåsinstrument:
”Tenorsaxen är ju mitt huvudinstrument, så är det. Men jag tycker mycket om att spela indiska tvärflöjter, både nord- och sydindiska. Klarinett är underbart, men inte så mycket i jazz, tradjazz i så fall, men hellre då grekiskt, turkiskt stuk. Och sen gillar jag skalmejor och sånt, särskilt den marockanska som jag ägnat mig mycket åt – äldre och mer primitiva instrument har sina begränsningar, men däri ligger ju tjusningen också.”

Roland Keijser om pianot:
– Till pianot har jag en hatkärlek. Jag gillar att sitta och klinka och så, men så fort jag börjar tänka på vad pianot egentligen innebär kulturhistoriskt så … I och med att jag sysslat så mycket med instrument som inte lyder under ”das wohltemperierte Klavier” så kan jag ibland bli störd av ett – som det heter – välstämt – piano. Jag vill inte ha de tonhöjderna. Och det kulturhistoriska: plötsligt producerar man ett fantastiskt mekaniskt underverk med anspråk att spela all musik som kan tänkas, samtidigt som kolonialismen växer fram – de nästan imperialistiska anspråken hos instrumentet, hur det kör över alla gamla lokala fl öjter och pipor som ska byggas om och förbättras för att passa in i pianots övergripande bild.

Roland Keijser om skivan Forsens låt:
En av Roland Keijsers viktigaste samarbetspartner genom åren är spelmannen Anders Rosén, och halvvägs genom sjuttiotalet gav de tillsammans ut den för svensk folkmusik centrala skivan Forsens låt (Hurv 1975).
Varför var just den så viktig?
– Dels var det väl själva låtarna vi gjorde, även om Anders hade gjort det där med Västerdalslåtar redan innan, på Vandring med Lejsme Per. Men sen var det förstås sopransaxen, åtminstone på skiva var det något helt nytt på den tiden – det var på många sätt en lyckträff rent klangligt. Man kunde ju tänka att om man ska kombinera ett blåsinstrument med fiol när det gäller låtspel så borde det vara klarinett – men den gemensamma klangen blir mycket mer magisk med sopran och fi ol. Anders hade ju dessutom en sån där fiol med  bordunsträngar som svarar inte bara på fiolens övriga strängar och toner utan också på saxen.

Annonser