Gus Loxbo

Dela den här recensionen:

När min son ville spela ett instrument blev det, något slumpmässigt, cello. I dag har han slutat, men jag tänkte ett tag att Elis kanske kommer att bli basist i framtiden och spela i något utsvävande rockband eller i en jazztrio.

Vet inte vad Gus Loxbo har för musikalisk historia men det känns som han är ett med sitt instrument, kontrabasen, och med tanke på hur mycket stråke som används på solodebutalbumet – Gus Loxbo är också medlem i svårklassificerade Pombo – spelade han säkert cello i kulturskolan en gång i tiden.

Titeln är en lek med ord, ett självdistanserat sätt att berätta hur musiken låter. Trådar, strängar, som knastrar, brummar, drånar och knäpper. Musiken kan vara uttalat melodisk, som på avslutande När vi red genom regnbågen (Hveragerol), medan den rytmiska och minimalistiska Ett spirituellt liv med fågelerfarenheter får mig att tänka på Arthur Russell (utan sång). Det finns tydliga ekon av dronemusik, och ett nyfiket experimenterande i uttrycket som gör hela skivan till en fascinerande helhet.