Kurt Elling & Charlie Hunter

Dela den här recensionen:

The iridescent spree är andra albumet med Kurt Elling, sång, Charlie Hunter, elgitarr, DJ Harrison, klaviaturer, och Corey Fonville, trummor. Ja, en direkt fortsättning på första SuperBlue-albumet. Samma genre: funk med jazz, blues och soul. Skillnaden är dels att de bastanta funkrytmena har fler varierade tyngder och att Hunters gitarr blivit än mer integrerad i soundet. 

Dels – och främst – har Elling nu kommit underfund med funken. Förra gången provade han hur jazzrösten skulle förhålla sig till de stadiga rytmerna. Nu vet Elling att han ska vara sig själv. Hela jazzsångaren Kurt Elling tar plats på The iridescent spree.

Han sjunger inte med funkrytmerna utan synkoperar emot, växlar mellan mörkare och ljusare röstläge, sjunger melodiskt och bryter av melodierna, bänder loss tonerna och pauserar. Vilken tajming! Som han får rösten att svänga. Han skådespelar och deklamerar – sååå rytmiskt – på gränsen mellan muntlig poesi och rap. Inte minst scatsjunger han, alltså ordlöst som i traditionell jazzscat. 

Hör direkt i förstaspåret Black crow (låt av Joni Mitchell) hur det ordlösa jazznynnandet svävar ovanför, runt och kring funkrytmerna. Även Right about now (Ron Sexsmith) omtolkas med lite extra jazz och funk så att den får en ny personlighet, samtidigt som originalkaraktären finns kvar. Bounce it (Nate Smith) har blivit funkigast och tuffast. Naughty number nine (Bob Dorough), där triomusikerna kompletteras med Huntertones Horns (trumpet, saxofon, trombon), kan beskrivas som en stilla jazzfunkballad och till Only the lonely woman (melodi av Ornette Coleman) har Elling skrivit texten. Resultat: friformjazzsång.

Elling svarar för flera texter, bland annat till likaså lätt jazzfunkiga Little fairy carpenter (musik av Charlie Hunter) och i sistaspåret lägger trion den musikaliska grunden för Ellings deklamation av dikten The afterlife (signerad poeten Billy Collins). Några exempel från ett album som ju fler gånger jag spelar det faktiskt växer till ett av Kurt Ellings bästa.