Daniel Kristofer Willy

Dela den här recensionen:

Musikvetaren Jan Ling hade tänkt skriva en dödsmässa över ett instrument som skulle tystna inom kort. Uppmärksamheten kring Lings avhandling om nyckelharpan blev dock en adrenalininjektion och spelmän som Joel Jansson och Sigurd Holmberg gjorde tillräckligt med ärevarv för att unga som Christer Wesström skulle intressera sig.

Som lockig tonåring blev han ensam bland gamla gubbar med hatt. På så sätt blev han länken till silverbasspelet och pojken hans, Willy Wesström Juhlin, bjuder här tillsammans med Kristofer Suha Pettersson och Daniel Hedman på nitton knakande, krängande och surrande låtar från logen. 

Stråkarna siktar på mer än en enda sträng. Nej, ju fler strängar man träffar desto bättre. Det blir ett surr som tränger igenom ljudet från grova skor på danslogar och skratt och rop. Efter några minuters lyssning har man vant sig och snart börjar man tycka om den beska medicinen. Det är kärvt och strävt men, tro’t om ni vill, njutbart.