Mainland Jazz Collective

Dela den här recensionen:

Albumtiteln Plays kille syftar på kille-kortleken, ett set med spelkort med en tillhörande historik som sträcker sig hela vägen tillbaka till det medeltida Italien. Kortlekens motiv har fått ge namn till låtarna på Mainland Jazz Collectives nya skiva. Tänk, motiv som avbildar djur, blomster och människor i medeltida roller motiverar till ett album med nutida jazz. Det är tydligen allt killespelande under turnéerna – all denna väntan på nästa värdshus – som har fött denna lätt udda och roliga idé.

Mainland Jazz Collective blandar och ger på fjärde albumet från sin sedvanliga, hard bop-präglade kortlek. Det lyssnaren har på hand är en pigg, välarrangerad jazzskiva, där även allierade saxofonisten Sebastian Mattebo får sitta in i sextettens lika spelskickliga som självsvängande musik. Medlemmarna lägger inte korten med 1950- och 60-talsjazzen att bara vila i någon hög, utan allt får vara med i leken. Inspirationen Art Blakey är ingen byteskille, han åker aldrig ur spelet.

Skivan inleds med lite cirkuskänsla i Arlequin, och Blaren rymmer ett lätt nipprigt parti, men de medeltida influenserna begränsar sig nog mest till låttitlarnas valda kille-tema. Det är ändå jazz det handlar om, med mycken kärlek till traditionen. Så som det anstår musiker som spelat mycket i Norrbotten Big Band, Bohuslän Big Band, Blue House Jazz Orchestra och Stockholm Jazz Orchestra.

Att låtarna ändå rör sig i kuperad terräng, med både vind och lä, stillhet och (nåja) buller, gör skivan varierad och levande. För att tala i kille-terminologi: Dubbel fanfar!