Ambrose Akinmusire

Dela den här recensionen:

Vi kan knappast beskylla den amerikanske trumpetaren och kompositören Ambrose Akinmusire för att ligga på latsidan. Han har nyss lämnat anrika jazzskivbolaget Blue Note efter fyra album där. Efter egenutgivna, avskalade soloskivan Beauty is enough – inspelad i en kyrka – kommer här första släppet på nya hemvisten, det lika anrika Nonesuch Records. Aktive Akinmusire siktar på sammanlagt tre nya album under ett år, samtliga exempel på olika aspekter av hans skapande, med skiftande instrumentering och sound.

All denna aktivitet får sin motpol på det första av dessa tre album. Owl song kan ses som en kommentar till informationsöverflödet i dagens samhälle. En trio-inspelning där Akinmusire ihop med gitarristen Bill Frisell och trumslagaren Herlin Riley skapar en musik som är lika minimalistiskt avskalad som sommarens enmans-skiva. Tonen är meditativt återhållsam och ljudrummet fyllt med syre. De tre lyssnar in varandra med mästerlig intuition, ingen spelar för mycket eller polerar sin spegelbild på sin egen kant. Nej, de tre skapar tillsammans, samtalar via toner, och åstadkommer något riktigt stort.

Notera också att Wynton Marsalis-veteranen Riley spelar trummor med sina bara händer i låten Weighted corners, och att två av spåren framförs av Ambrose Akinmusire i duo med blott en av de två kumpanerna, med Riley som den mest utåtriktade partnern. Därtill kommer titelspåret i två helt disparata versioner, båda lika värda ditt öra.

Socialt engagemang, likt det Akinmusire visar upp i sina många projekt, behöver inte betyda att längtan efter rofyllda stunder och mötets magi förträngs. Tvärtom, de lever i symbios. De båda sidorna ryms inuti var människa som vågar öppna sig, och i varje låt som öppnar upp sig på den här alltigenom förträffliga skivan.