Domi & JD Beck

Dela den här recensionen:

Ett av årets mest omtalade skivsläpp är också ett av de roligaste och … i brist på ett bättre ord, häftigaste.

Franska keyboardisten Domi Louna, eller Domatille Degalle, från Metz, och trummisen JD Beck från Dallas, USA, gör det som för femtio år sedan krävde en supergrupp under ledning av en Miles, en Herbie Hancock eller en Joe Zawinul – de tar jazzen på nya äventyr.

Det har skrivits en del högspänt om duon på temat ”jazzens framtid”, men jag tycker man kan nöja sig med att de här två unga virtuoserna är väldigt roliga att lyssna på, att deras teknik och tajming är närmast osannolik och att de sannolikt går en ljus framtid till mötes.

Och de har inga problem med att strunta i konventioner. 

Trots att duon och deras vän och mentor Anderson Paak samlat en nästan komiskt ljusstark skara gästartister, så är det Domi & JD Beck som lyser starkast, med sin rasande spelskicklighet, höga tempo och närmast intuitiva samspel.

Med det sagt är det kul att höra Herbie Hancock damma av vocodern, höra Thundercat, Mac DeMarco och Snoop Dogg göra sin grej, men hela tiden inom ramen för Domi & JD Becks musikaliska idé.

Ibland kan jag känna att musiken inte riktigt vet vart den är på väg; den är ofta väldigt mycket … pågående. Det är snabbt framåt, plötsligt stopp, ny riktning, snabbt framåt. Som någon som kör fel men blixtsnabbt hittar en ny väg.

Domi växlar löpningar med ljusa blockackord, spelar en basstämma på klaviaturen som kommer och går. JD spelar otroligt snabba och lätta figurer med ett atomurs precision. Fjärilsvirvlar. Enhandsvirvlar.

Jag ser dem i upplagda klipp skoja till Coltranes Favorite things och Giant steps. Fenomenalt kul att se dessa överjordiskt begåvade musiker så obekymrat processa traditionen. Som för att försäkra oss om att de varit djupt nere i bagen.