Momoko Gil

I norra London, närmare bestämt i Stoke Newington, har musik- och kulturkollektivet Total Refreshment Centre (TRC) sin hemvist. Det kreativa navet, med anor från 1980‑talet, har länge varit en mötesplats för Londons experimentella jazz-, elektronika- och DIY-scen. Under mitten av 2010‑talet inhyste exempelvis kollektivet – som kallats hjärtat av Londons jazzrenässans – artister och band som Makaya McCraven och Sons of Kemet, och har med sina replokaler och sin studio kommit att bli en central språngbräda för den mest nyskapande brittiska musiken och dess anhängare.

Producenten och låtskrivaren Momoko Gill beskrivs ofta som en nyckelaktör inom TRC. I över ett decennium har den autodidakta multiinstrumentalisten och sångerskan samarbetat med kollektivet, och när hon nu albumdebuterar i eget namn märks det tydligt genom musikens enorma spännvidd. 

Gills musik är konsekvent genreöverskridande och hennes känsla för produktion är både experimentell och unik. Främst är det jazz, hiphop, soul och singer‑songwriter‑element som utgör den musikaliska grundstommen, med tyngdpunkt på ett rytmiskt förhållningssätt till de många olika musiktraditionerna (Gill är i första hand trummis).

Uttrycket är brett och lekfullt; ömsom ömt och spirituellt, ömsom mörkt och introspektivt, med en tydligt politiskt medveten röst. Det är ett på samma gång rastlöst och avspänt album, som är lika rotat i traditioner som det är föremål för obeveklig framåtrörelse. Gill blickar både bakåt och pekar framåt med Momoko, som under de elva spåren blir en glasklar påminnelse om att egensinne och kreativ frihet aldrig ska underskattas som drivkrafter.