Tonbruket

Dela den här recensionen:

Det är ett ovanligt avskalat och lågmält Tonbruket som möter lyssnaren på kvartettens nya album. Här finns inte den krautiga, distade mangelrock som tidigare varit ett av deras kännetecken, och öppningsspåret Buckaroo inleds i stället med plinkande akustisk gitarr och pizzicatoviola innan bas och vispade trummor skumpar igång och Johan Lindströms läckert svajiga elgitarr lägger några långa toner.

Men att volymen är lägre innebär inte att Tonbruket inte håller sin vanliga höga klass. Här finns titelspåret med dess vackra melodi på både gitarr och Dan Berglunds stråkade kontrabas, tillsammans med Martin Hederos glesa pianoklanger och Andreas Werliins tassande trummor. Låtarna byggs till stor del kring stämningslägen, och i Stratopaus blir det närmast obehagligt (på ett bra sätt, förstås!) när en pulserande bas, skräckfilmssvajig pedal steel och intensiva trummor trängs med ett dissonant piano och märkliga effekter. De flesta av de åtta låtarna är dock betydligt mer stillsamma, men även när de mest puttrar på är det riktigt snyggt.