The Magpie Arc

Dela den här recensionen:

The Magpie Arc är ett skotsk-engelskt samarbete, en relativt ny brittisk grupp som sammanför fem musikers skilda stilar – som musiker och kompositörer – med deras tydliga kärlek för 1960- och 70-talens folkrock. Deras respektive influenser ger plats för oanade möjligheter, som genreblandningar (Don’t leave the door open flirtar med Blondies discohit Heart of glass; Tough as Teddy Gardner är ogenerad hårdrock) som gör Glamour in the grey till ett varierat och medryckande debutalbum.

Martin Simpson (gitarrer, sång) och Nancy Kerr (sång, fiol) har spelat tillsammans tidigare, i en mer akustisk sättning. Här har de sällskap av Tom A Wright, före detta Albion Band (sång, trummor, gitarrer, klaviaturer, programmering), Alex Hunter (bas) och den skotske singer-songwritern Findlay Napier (sång, gitarrer). Alla utom Hunter turas om framför huvudmicken. 

Det går inte att undgå att skänka en snabb tanke åt Steeleye Span när Kerr sjunger. Men hennes röst har sitt eget tonläge och attityd, och kompet är betydligt mer grunge-artat. Napiers skotska accent passar utmärkt till hans egna kompositioner, som är mer rock än folk (vågar jag säga punk?). Men här finns också lugnare spår, som traditionella Pans of biscuits och Mike Watersons Jack Frost, lidelsesfullt sjungna av Simpson, och den americana-influerade Long gone, med sång av Wright och Kerr.

Distortion, passionerade fiolsolon, tremologitarrer, nerv, rytmiskt driv, drömska drone-sjok, psykedelia. The Magpie Arc sparar inte på ingredienserna. Det blir aldrig tråkigt – det är ständigt något på gång, utan överdrift eller effektsökeri. Till och med avslutande I ain’t going nowhere – lite blues, lite dixie (utan blås), lite country – som inte låter som något annat på skivan, låter helt rätt!

The Magpie Arc har förklarat att de inte är ett ”projekt”, en temaband eller ihopsatt på beställning. De är väldigt mycket ett band. Det är gott att veta. För jag hör gärna mer från dem.