Skivrecension

Diamonds
Postum country

Waylon Jennings

Diamonds

Skivbolag: Son of Jessi/Thirty Tigers
Format: LP/CD/DL
Recenserad av: Peter Bornemar
Publicerad: 20 nov 2026

Efter fjolårets album Songbird, som jag recenserade i Lira för ganska precis ett år sedan, kommer nu det andra i den planerade serien om tre album innehållande tidigare outgivna inspelningar med countryikonen Waylon Jennings (1937-2002), som hans son Shooter Jennings sammanställt.

De tolv låtarna på det nya albumet speglar bredden hos Jennings genom att innehålla såväl ruffig honky tonk och countryrock som ballader, vilket är helt i linje med den outlaw country han var en av de absolut viktigaste ambassadörerna för.

Det inledande titelspåret, som skrevs av Jennings och Glen Campbell i slutet av 1970-talet, rumlar fram som en rocklåt och lär frälsa alla som vill höra Jennings sångröst ta sig an texten allt vad tygen håller. För egen del anser jag att det blir lite för skränigt, och att behållningen i låten är Campbells fina gitarrspel.

Fortsättningen med en tolkning av Lynyrd Skynyrds Saturday night special går i ungefär samma spår, medan ett lugnare tempo inträder i versionen av I never said it would be easy, som Jennings gav ut som en singel-b-sida 1978, liksom i duetten med Jessi Colter i Mel Tillis femtiotals-hit I’m tired.

Betydligt mer intressant blir det från och med spår fem på skivan, en utmärkt version av John Andersons hit Wild & blue (skriven av John Scott Sherrill) med Ralph Mooneys utsökta pedal steel långt fram i ljudbilden, som följs av den fina balladen The good things don’t last very long (skriven av Jennings själv) och en mer än okej tolkning av Leon Russells She smiles like a river.

Två definitiva höjdpunkter på albumet är också Jennings version av Hank Williams Jr:s I just ain’t been able, och i än högre grad hans egen Lost love song, fulländad av Mooneys spel på pedal steel och i paritet med de bästa låtar Waylon Jennings någonsin spelat in.

Dessvärre är de avslutande tre spåren på skivan inte särskilt tilltalande. Duetten med Jessi Colter i J J Cales Same old blues kan inte på långa vägar mäta sig med originalet och tolkningen av Zack Van Arsdales Born too late är visserligen bättre än Arsdales egen version, men det är helt enkelt ingen bra låt. Och den avslutande versionen av Bee Gees tårdrypande Words lär nog inte tilltala ens de mest inbitna Jennings-fansen.

Efter två ojämna album med outgivet material vilar nu förhoppningen på att det tredje ska infria de förväntningar på något mer helgjutet vi trots allt har.


Fler recensioner

Annonser