Nummer

Lira #3 2022

Förvånansvärt ofta går det att se helt oplanerade mönster växa fram i de tidningar vi knåpar ihop. Den här gången kändes det ganska tydligt – och det handlar om rötter. Rötter som värnas och vårdas genom att lyftas in i nya, samtida sammanhang.

Vår omslagsartist Nduduzo Makhathini som står med ena foten i sin uppväxt i zulukulturen och samtidigt sträcker ut sina känsliga spröt ända till Norden där han kanske något otippat hittat en musikalisk soul brother i saxofonisten Karl-Martin Almqvist. Norskan Julie Alapnes som på samma gång lyfter fram sina rötter i den nordnorska folkmusiken och blickar utåt med mullrande rocksättning.

Tuaregerna i den sydalgeriska ökenstaden Tamanrasset som bygger kulturhus för att vårda den lokala imzad-kulturen samtidigt som de världen över sprider mixmusiken assouf, det vi andra lite slarvigt kallar ökenblues. Eller de samiska artisterna i reportaget om jojkens väsen, som håller sin mångtusenåriga konstart levande bland annat genom att korsbefrukta den med allt från country till jazz.

Och så vidare. (Eller ska vi fortsätta lite? Bandet Ljus och lykta som letar fram och uppdaterar sånger ur visarkiven, saxofonisten Fredrik Kronkvist som klär om folkvisor i urban jazzdräkt, spelmannen Olof Kennemarks olika grupper med vitt skilda inriktningar …)

Poängen är alltså att det inte finns någon motsättning mellan vurmandet för arkiven, historien och traditionerna, å ena sidan, och äventyrslustan och nyskapandet och gränsöverskridandet å den andra. Problemen uppstår när musiklivet enbart drar åt det ena eller det andra hållet – då stagneras det och fotfästen tappas och luften går ur.

För övrigt har som bekant det svenska riksdagsvalet just avgjorts – och den som vill läsa in något slags politik i allt ovan­stående får gärna göra det.


Pris: 100 kr
  • Beställ %NR%

    (Porto 49 kr tillkommer.)