Voiceland – 220 sångröster från Island
Tyska Christinae kyrka i Göteborg, 6 april
220 sångröster, 13 körer. Alla med en typisk nordisk försiktighet i sina tolkningar av företrädesvis isländska sånger. Det skulle inte skada med lite bulgariska damkörstudier. Det är min enda reservation inför denna fina vårafton i Göteborgs tyska kyrka. Samt att tillställningen hade förtjänat en fullsatt lokal.
För trots viss brist på intensitet och originella arr var det en varierad kväll, från de små sofistikerade körerna, via typiska herr- och damkörer till ibland mäktiga 220 på scen, i bland annat Händels Dagen är nära och den isländska folksången Grafskrift med samma antal sångare.
Handklapp är inte alltid så kul men i avslutningssvitens franska folksång klappade 220 körsångare takten och sådant blir ju ofta ganska fräckt, så också här. Stack ut bland körerna gjorde kören Staka från Köpenhamn i ett fantasifullt arrangemang av Pilturin nog Stúlkan och gav också kvällens största jubel.
Den mest svenskt publikfriande sången sjöng Íslenski kórinn från Göteborg, vilket innebar Nilsson och Bäckmans filmsnyftare Söngur Gabríellu. Dejlig bassång fick vi höra av Hafnarbræður från Köpenhamn och lite avvikande upplevde jag också Íslenski kórinn i London som tolkade en ungersk visa, kanske ett tecken på den brittiska svårigheten i att inte vilja släppa taget om kontinenten. Sämst klädda var männen i kören Ísafold från Stockholm.
Alla körerna hade sin personlighet, vilket även gällde deras dirigenter. En hel del graciöst handarbete fick vi se, det mesta kompades på flygel men Kór Kjartans från Trondheim får pluspoäng för en violinist som inledde och avslutade Langir eru dagar.
Denna tack vare vacker musik och den kyrkliga inramningen så stämningsfulla afton avslutades med Islands nationalsång Ó Guð vors lands, och spel på kyrkans piporgel hade väckt ytterligare lite liv i den – lite synd att inte använda sådana resurser, även om jag naturligtvis cyklade hem utmed älven helt utan missnöje, utan istället med Á Sprengisandi, på läpparna.
Text och bild: Bengt Edqvist
