Kronos Quartet
Nalen, Stockholm 11 maj 2025
Häromåret firade Kronos Quartet femtio år, och när de nu kommer till Stockholm för första gången på elva år är det en kvartett som genomgått stora förändringar. Andreviolinisten John Sherba och violasten Hank Dutt, som båda varit med sedan slutet av 1970-talet, valde i fjol att pensionera sig. De efterträddes av Gabriela Díaz på violin och Ayane Kozasa på viola. Cellisten Paul Wiancko gick med i Kronos 2023, så nu är gruppens grundare, försteviolinisten David Harrington, den enda ursprungsmedlemmen kvar.
Kronos har alltid rört sig bortom den traditionella stråkkvartettvärlden, och så förstås även nu. De spelar gärna andra instrument eller tillsammans med inspelade röster, instrumentala stämmor eller andra ljud. Det får vi många exempel på denna kväll, när en stor del av repertoaren utgörs av enskilda satser ur olika verk, snarare än hela verken, eller låtar hämtade från helt andra musikformer.
Det hela börjar med en av kvartettens mest långvariga samarbetspartner, kompositören Terry Riley (som fyller 90 i juni), och sista satsen ur hans Salome dances for peace, där stora dynamiska växlingar mellan riktigt starka och knappt hörbara passager leder fram till en avslutning där stråkarnas ljud är närmast skärande vasst.
Det verket skrevs för Kronos redan på 1980-talet, och det följs av en betydligt yngre komposition. I Death to kosmische använder tonsättaren Nicole Lizée inte bara stråkinstrumenten, utan varje kvartettmedlem spelar också varsin elektronisk apparat, bland annat Stylophone och Omnichord, och dessutom förekommer ett programmerat trumbeat mot slutet. Det ena elektroniska ljudet är mer bisarrt än det andra, det blippar, knarrar, surrar och knattrar medan stråkarna spelar långa glissandi eller snabba löpningar.
Kronos tolkar också några sånger, på olika sätt. I konsertens kortaste stycke ackompanjerar kvartetten en inspelning av den palestinska sångerskan Rim Banna, som gör ett mycket rytmiskt framförande av en traditionell sång. For all we know som Nina Simone brukade sjunga tolkas instrumentalt i en vacker, lågmäld version, och i Bob Dylans A hard rain’s a-gonna fall gästar Sara Parkman och spelar ut hela sitt röstregister från sköra verser till kraftfulla skrik. Det bjuds till och med på en version av Sun Ras skönt svängiga Outer spaceways incorporated, med flera inspelade vokalister.
Keep going av Gabriella Smith är ett av konsertens färskaste verk, och här får vi höra en av satserna. Kronos tar sig gärna an att skildra olika ämnen, och här är det klimatförändringar, och vad som kan göras av den enskilde för att motverka dem, som står i fokus. Ett antal personer berättar i inspelat format vad de gör, som jordbrukare, genom att arbeta med solpaneler och så vidare. Den mest intressanta delen kommer mot slutet, där kvartettmedlemmarna övergår till att med klubbor spela på varsin kontaktmickad, delvis vattenfylld termos som vrids och vänds för att skapa glidande klanger.
Precis som Terry Riley är Steve Reich en ständigt återkommande tonsättare hos Kronos Quartet, och som avslutning kommer hans Triple quartet, där kvartetten på scenen samspelar med två inspelade kvartetter. Som så ofta hos Reich finns här nötande, pådrivande riff som främst hörs i cellon, och de typiska Reichska pulserande stämmorna. Även detta verk avslutas med en oerhörd kraftfullhet.
Som extranummer återvänder sedan Terry Riley och en sats ur hans verk Sun rings, där kvartetten tar hjälp av en astronaut som berättar om hur jorden ser ut från rymden samt ett antal inspelade instrumentala stämmor och elektroniska ljud. Paul Wiancko briljerar i ett långsamt cellosolo, en inspelad enveten gong ligger och mal fram mjuka halvnoter i bakgrunden, och budskapet om mänskligheten och planeten som en helhet känns väldigt typiskt för Kronos Quartet och för konserten i stort.
Text & bild: Rasmus Klockljung
