Lucinda Williams
Nalen, Stockholm 12 maj 2025
För fem år sedan, samma dag Världshälsoorganisationen WHO förklarade corona-viruset som en global pandemi, fick jag tag i Lucinda Williams på en raspig telefonlinje från Nashville. En tornado hade precis tagit med sig hennes och maken Tom Overbys verandatak, dragit vidare över East Nashville och lämnat en förödelse staden inte sett sedan Cumberland River svämmade över 2010.
Som genom ett under blev ingen skadad. Vi pratade om tornadon och vi pratade om den gryende pandemin. Hon var inbokad till Sthlm Americana sommaren 2020. Den ställdes in. Liksom i stort sett allt i musikväg. Senare den hösten drabbades Lucinda Williams av en stroke.
Nu, fem år senare är hon här. Denna alt-countryns founding mother. Tillsammans med Emmylou Harris och några få till är genren svår att tänka sig. Williams får hjälp upp på scen. Ett fullsatt Nalen möter henne med en kollektiv utandning, äntligen! Fem år efter det planerade Stockholms-giget. Den stroke hon drabbades av har satt spår i det motoriska. Rösten är i allra högsta grad kvar. Den eviga. Varmt släpig, obevekligt klar i berättandet. Det sköra mot det råa.
Visst är man en smula orolig. Men första låten, en stompig roadhouse-version av Can’t let go från genombrottsskivan Car wheels on a gravel road, dammar bort alla tvivel och all oro.
Lucinda plockar ur sin mäktiga katalog. Hennes senaste studioalbum Stories from a rock’n’roll heart kom 2023. På Nalen gör hon tre låtar från den och en från garagerock-plattan Good soul, better angels från 2020: You can’t rule me. En blyskodd version som får farbröder i övre medelåldern att mosha. Kraften hos den 72-åriga Lu är enorm. Bandet är sylvasst, lyhört och tungt med rytmdoktorn Brady Blade och basisten David Sutton som bygger ett kokande pannrum framför de både rutinerade, eleganta och skevt taggiga gitarristerna Mark Ford och Doug Pettibone. Under allt puttrar organisten Rob Berger som umami i gumbon.
Lucinda Williams och bandet gör tre låtar från Essence-plattan, titellåten, Out of touch och Blue som en smärtsamt ödslig kärlekshistoria med det där närmast avstannade framåtdrivet som bara är hennes.
Vändningen mot det mer skarpa sound som skedde med plattan World without tears får vi med Fruits of my labor och Righteously där Williams lyckas rimma John Coltrane på ett rimligt vis:
Flirt with me don’t keep hurtin’ me / Don’t cause me pain / Be my lover don’t play no game / Just play me John Coltrane
När hon med den eviga rösten byggt om Nalen till en intim kökssittning är det plötsligt över. Bandet ut. Lucinda ut och sedan in och upp för trapporna igen. Hon lyfter en knuten näve mot Nalen-taket och ber om ursäkt för eländet i Vita huset och konstaterar att ”We have come too far to go back!” Efter en makalös, krängande Car wheels on a gravel road lyfter hon Keep on rockin’ in the free world ur dammet på ett sätt som bara upphovsmannen Neil Young kan göra. Lu for prez!
Magnus Östnäs
