Redaktionsbloggen

Veteraner i utforskande möte

14 Maj 2019

Skúli Sverrisson & Bill Frisell
Fasching, Stockholm, måndag 13 maj

Två kvällar efter jazzgitarrkollegan John Scofields konsert och inklämd mellan kultbesök av Master Musicians of Joujouka och Sun Ra Arkestra sätter sig Bill Frisell på en stol på jazzklubben Faschings scen. Tillsammans med isländske basisten Skúli Sverrisson frammanar amerikanen Frisell cirka 75 minuter stämningsfylld och imponerande musik. En musik som är svår att etikettera, där den flyter fram mellan ljudlandskap som för tankarna till ambient ena stunden och kammarjazz den andra.

Herrar Sverrisson och Bill Frisell är skickliga på att fånga varandras rörelser längs instrumenthalsarna. Musikerna liksom väver sina toner och mönster in i varandras. Oftast är musiken enastående vacker men den kan lika gärna bryta känslospektrat och bli spräckig och flipprig. Alltid ytterst återhållet och kontrollerat spräckig och flipprig, men ändå tillräckligt för att hålla publiken på tårna.

Teknik och känsla i bara småbusigt mogen förening. Tillsammans skapar de två fler ljud än en duo borde vara kapabel till. Bill Frisell använder sig av ekoeffekter, fördröjda slingor, så att han kan spela mot sig själv lika mycket som mot – och med för den delen – Skúli Sverrissons sömlöst vandrande elbas-spel. De båda herrarna har bägge spelat bakom Laurie Anderson och möjligen har duon den strama lekfullheten gemensam med henne, även om uttrycket är ett helt annat.

Detta är dock första gången de två jobbar ihop som duo. I fjol släppte de albumet Strata på Newvelle Records och det tycks som Skúli Sverrissons melodiska kompositioner är skräddarsydda med just Bill Frisell i åtanke. Sverrisson är Frisells jämlike i veteranhänseende och har medverkat på ett hundratal skivor. Lou Reed, David Sylvian och Ólöf Arnalds är några han hjälpt.

Jag har hört Bill Frisell göra så många olika saker live. Det är glädjande med en musiker som inte stagnerar och fortsätter att utforska. Här är han förvisso rätt långt från Naked Citys smutsiga metalliska krevader men utforskarglädjen är ändå besläktad på något bakvänt vis.

Timo Kangas

Annonser