Katarina Mazetti & Göteborgskapellet
Kulturnatta i Matteuskyrkan, Göteborg 23 januari 2016.
Det börjar lite trevande, i Hasse och Tages Var blev ni av … och så en presentatör som gör en grej av att han presenterar lite för länge. Var ska detta bli av, tänker undertecknad. Men mina farhågor kommer på skam och under kvällen samsas Marx och Jesus i en och samma lokal, en kyrka alltså, och en ganska stor publik får höra ett pärlband av gamla progglåtar med Göteborgskapellet och Katarina Mazettis berättelser mellan musiken.
Orkestern består enbart av bleck- och träblåsinstrument, samt trummisen Hans Fäldt som tillsammans med dirigerande Hans Nilsson ser till att det låter riktigt samspelt, trots att detta faktiskt är en relativt ny orkester bestående av proffs, meriterade amatörer och nästan nybörjare om jag förstått det hela rätt.
I några låtar blir det allsång och ibland är det solosång av utmärkte Sven Appel som har en kraftfull och tydlig vissångarröst, som gjuten för att kompas av en hel blåsorkester. Det finns en värme i spelet som sällan går fram i den proffsigaste orkester och det visar sig att Mazetti är en lika god berättare på scen som i bok, minst.
Upplägget bygger på att hon skrivit en roman nyligen, den smått självbiografiska Snö kan brinna, om ett kollektiv och en folkmusikgrupp i Umeå på sjuttiotalet. Boken är lika mycket ett tidsdokument som en kärlekshistoria, och ikväll är det orkestern och författaren som står för kärleken, och då till dessa proggörhängen.
Mazetti är skicklig på att undvika det nostalgiska och kopplar flera gånger till nutida världspolitiska eländigheter och påpekar hur aktuella dessa sånger fortfarande är, och det har hon ju rätt i. Orkesterns storhet, förutom en mängd känsla i spelet, består också i att ha valt en repertoar med de allra största hitlåtarna men ändå göra det helt oförutsägbart. Exempelvis spelar de Staten och kapitalet i en version som hämtad ur en Kusturica-rulle och avslutar med ösiga Norrlåtar-klassikern Ko över Sarek. Utanför Majornakyrkan brann en marschall i snön och trots den råkalla Göteborgskvällen gick jag fullständigt ofrusen hem i kulturnatta.
Bengt Edqvist
