! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Varierade vokalissor på jäsande jazzfestival

18 okt 2015

Lizz Wright
Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, fredag 14 oktober 2015
Alice Russell
Kägelbanan,  Stockholm Jazz Festival,  fredag 14 oktober 2015

Två olika vokalissor, två olika uttryck. Lizz Wright är från USA, Alice Russell från Storbritannien. Bägge har sångröster som bottnar i soulen men Lizz Wright har det djupare och bredare registret i sin röst. Hon bottnar i gospel och blues och en själfullhet som gör att det fullkomligt osar när hon öppnar munnen. Så mycket känsla i tonen; ett så professionellt förhållningssätt.

Där är Alice Russell blekare, och inte bara för att hon råkar vara ljushyad. Det är helt enkelt lite plattare när hon uppträder, även om även hon uppger gospel som en influens, och även trots att det svänger bra om bandet och publiken kommer loss på fredagkvällens trångbodda Kägelbana.

Alice Russell är en av de där artisterna på den jäsande Stockholm Jazz Festival som jag hör somliga besökare muttra om; de där artisterna som liksom inte riktigt är jazz i deras öron. Och visst, just Alice Russell låter mer som hämtad ur Mats Nileskärs radioprogram med soul. Det känns till och med rätt mycket 1980-tal. Allt görs genomkompetent. Musikerna sätter sina grejer, det blir rätt funkigt emellanåt, fötterna får en duvning, och även de äldre i publiken som sitter på madrasser på läktaren ler brett. Själv upplever finner jag dock låtarna som ganska platta. Sa jag Sam Brown? Tydligen. You better stop …

Kanske beror det på att jag just stressat iväg till Kägelbanan efter en härlig upplevelse i Konserthuset. Där charmade Lizz Wright oss alla med sin varma och ödmjuka närvaro, sin fenomenala röst och en väl avvägd konsert. Mer varierad och versatil är Russells dito.

Senast den Georgiabördiga sångerskan besökte Stockholm Jazz Festival i juni 2011 öste regnet ner på Skansens Solidenscen. Nu är det applåderna som öser ner, smattrande som sommarregnet på ett plåttak. Även Lizz Wright har en massa soul och r&b i sin musik. Det är liksom musik utan given genre, men den passar självklart in på jazzfestivalen.

Wrights färska album Freedom & surrender – hennes första på fem år – bildar stommen som konserten byggs på. Albumet är producerat och delvis medkomponerat av Grammy-prenumeranten Larry Klein (Joni Mitchell, Madeleine Peyroux, Tracy Chapman). Låtarna lyfter ytterligare ett snäpp live, medelst den nerv som tillkommer och naturligtvis den varma utstrålningen från sångerska och musikanter.

Neil Young-kompositionen Old man tolkas utsökt medan egna Somewhere down the mystic är en drömsk sak som närmar sig Robbie Robertson- och Daniel Lanois-trakter. Skulle lätt kunna föreställa mig den på nästa skiva med Emmylou Harris & Rodney Crowell alternativt Robert Plant & Alison Krauss. Extranumret Amazing grace, med Lizz Wrights röst som ensamt instrument, är något i hästväg.

Hade Gregory Porter bara varit på plats för en duett – som på nya skivan – hade fredagkvällen varit komplett. Ja, och Lizz Wright hade gärna fått sjunga Nick Drakes mästerverk River man från skivan också.

Timo Kangas

Annonser