Redaktionsbloggen

Udda ikoner i Andreaskyrkan

28 feb 2015

Jarboe & Helen Money
Alexander Hacke & Danielle de Picciotto
Anna Norberg
Tänk På Döden X @ Andreaskyrkan, Stockholm, onsdag 25 februari 2015.

Inte ett arrangemang som alla andra, detta. I kön kikar jag in genom ett av Andreaskyrkans fönster och skönjer att det hänger en tygkasse med texten ”Tänk på döden” därinne. Personalen går omkring och humpar grejer iklädda tischor med motiv som tyska krautrockbandet Ash Ra Tempel och en med kontroversiella punkbandet Posion Idea där Jesus blickar mot betraktaren från en altartavla.

Tänk På Döden är en av de där entusiastiska små bokarna som oundvikligen växer fram i ett mikroklimat som de i exempelvis Stockholm och Göteborg. I huvudstaden har det skänkt oss allt från Selams afrikanska stjärnor till Push My Buttons expanderande garagerockuniversum. I Tänk På Dödens fall handlar det mycket om apokalyptisk neofolk och avantgarde-metal.

Veckans konsert bjuds som sagt i en ovanlig miljö. En lite avsides kyrka på Södermalm med en mycket atmosfärisk sal att hålla konserter i. Artisterna har uttryckligen önskat att den här turnéns konserter ska hållas i okonventionella lokaler, och de bör vara mycket belåtna med valet.

Anna Norberg med två kvinnliga medmusiker inleder kvällen med dyster folk, lite som om Shirley Collins korsbefruktats med saliga Göteborgsbandet Allein. Entonigt, monotont, mässande, vackert – och med texter som tycks hämtade ur någon engelskspråkig bok om pestens tid. En vinylsingel har precis släppts av lilla etiketten Döda Barn, vars stora skylt verkligen är en udda uppenbarelse där i Andreaskyrkan.

Alexander Hacke hörs i vanliga fall i stilbildande tyska bandet Einstürzende Neubauten. Metallskrotet har lämnats hemma nu när han turnerar i duoformat med frun Danielle de Picciotto. I stället sitter Hacke där i en westernskjorta med blomsterbroderier och fipplar med en ylande elgitarr. Danielle de Picciotto sitter i lika utblommade kläder till höger om maken, med en vevlira i knät. Hon växlar snart till fiol, saz och autoharpa medan de filmiskt meditativa musikstyckena får visuellt stöd av stämningsskapande bilder och filmsnuttar på duken bakom paret. De samplade ljuden spänner från indiska instrument till en sprakande brasa.

Hacke bankar på en stor puka, stämmer upp i strupsång (ingen influensa på de stämbanden inte) och dänger ur sig elgitarrtoner som minner om hans medverkan i Neubauten men också bär spår från olika kulturer. Han hittar snart ett nedstämt tuggande på elgitarren som verkar passar de svartklädda metaldiggarna bredvid mig i kyrkan. Det ska bli spännande att höra det kommande albumet som paret nyligen börjat spela in i Mojaveöknen.

Som avslutning får vi en snöpligt kort konsert med Jarboe, mest känd som medlem i Swans under många år. Hon var med och styrde den gruppens brutala minimalism mot folkrockens domäner och även om hon inte är medlem i det återuppståndna Swans så medverkar hon på näst senaste studioalbumet The seer.

Innan Jarboe kommer in och ställer sig nedanför scenen får cellisten Helen Money fritt utrymme en lång stund. Imponerande dynamiskt och med full kontroll över såväl stråke som loopar gör Money ett starkt intryck. Ljuden hon kramar, nej stryper, ur sin cello är lika tunga som någonsin Swans muller.

Henrik Palm från svenska metalbandet In Solitude gästar på gitarr i träffande låten Truth, Jarboe sjunger innerligt i Swansnumret She cries for spiders och det verkar som om hon är väldigt mycket känsla denna kväll.

Jag sitter på första raden och har Jarboe precis framför mig. Hon för ena handen över textbladen på notstället, låter den vila ovanpå. Det ser ut som om hon liksom försöker jorda sig, bli ett med musiken, orden. Det lyckas hon med. Framförandet känns nästan hudlöst. Men snart är det över och det hela känns som en feberdröm. En feberdröm om en avantgardistisk folkmusik-ikon i en kyrka.

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser