Redaktionsbloggen

Tungmetallisk folkmusik av toppklass

Eluveitie
Debaser Strand, Stockholm 1 december 2015.

”Vilket instrument kan väl vara mer metal än ett som helt består av just metall?”
Förmodligen var det inte riktigt så Chrigel Glanzmann resonerade när han startade Eluveitie år 2002, men faktum är ändå att han är något så ovanligt som en metalvokalist som spelar inte gitarr eller bas, utan irländsk tin whistle. Gruppen är nämligen en av de ledande inom folk metal, en genre där inspiration hämtas just från folkmusik.

I Eluveities fall handlar det om traditionella keltiska melodier som möter death metal, och antingen utgör grunden för sången eller används som instrumentala mellanspel. Det känns dock inte krystat utan de två på papperet vitt skilda musikstilarna vävs mycket skickligt samman till en helhet på ett utmärkt sätt.

På Debaser går bandet ut hårt, och redan den andra låten innehåller några rasande snabba reels spelade på vevlira, fiol och flöjter. En liten stund senare följer Eluveities tolkning av den bretonska folkklassikern An Dro.

Glanzmann har en ypperlig metalröst, rå och kraftfull men ändå melodiös, och växlar blixtsnabbt från avgrundsvrål till att plocka upp en whistle och släppa fram en dansmelodi. Även Matteo Sisti spelar både tin och low whistles samt ett om möjligt ännu mer osannolikt metalinstrument; uillean pipes, den lågmälda irländska säckpipan!

Call of the mountains, en av singlarna från senaste skivan, sjungs här på hemspråket schweizertyska av vevliraspelaren Anna Murphy. Det är nog det närmaste ett poppigt inslag Eluveitie kommer, med en allsångsrefräng och till och med en tonartshöjning, men det är som att bandet vill visa att den är ett undantag när den genast följs av några av kvällens hårdaste låtar, med smattrande tvåtaktstrummor i ruggigt högt tempo.

Tack vare de många akustiska instrumenten och de ständigt omväxlande arrangemangen är gruppen betydligt mer dynamisk än de flesta metalband, men ljudnivån på en metalkonsert kan trots det bli påfrestande för lyssnarnas öron. Det löser Eluveitie på ett briljant och alldeles eget sätt. Efter en dryg timme kliver de flesta medlemmarna av scenen, och kvar blir Murphy som sjunger en sång över en inspelad bordunmatta och med några små melodi-inpass av blåsarna. Därefter går även de ut, och medan borduntonerna fortsätter ljuda bär roddare in några höga träpallar. Sedan kommer Sisto och Glanzmann in, slår sig ner och drar igång några jigs på whistles, säckpipa och bouzouki. Fiol tillkommer och så småningom även vevlira, akustiska gitarrer, bas och trummor när bandet avverkar ett antal traditionella irländska folklåtar.

Denna akustiska avdelning är dock inte ett stillsamt sätt att avsluta spelningen. Efter den kommer bandet in igen för ett tredje (!) set, med ytterligare 40 minuter metal. Totalt blir det omkring två timmars konsert. Imponerande, inte minst med tanke på att bandet har turnerat närmast oupphörligt under de senaste åren. Att göra så långa framträdanden kväll efter kväll borde ta på krafterna, men energin är på topp under hela giget, både på och framför scenen.

Den givna avslutningen är förstås när Murphy och Sisto intar äkta rockstjärneposer stående på monitorerna med sin vevlira och uillean pipes i gruppens kanske största hit Inis Mona, baserad på en bretonsk melodi. Just det sammanfattar på sätt och vis genremötet som utgör grunden för hela konceptet Eluveitie och är en utmärkt avrundning på en mycket originell och alldeles lysande konsert.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser