Rydvall & Mjelva
Folkmusikkaféet på Allégården, Göteborg, 22 februari 2019.
På Göteborgs mest ärevördiga folkmusikscen Allégården mötte publiken ikväll två virtuoser i form av nyckelharpistfantomen Erik Rydvall och lika mästerlige hardangerfelespelmannen Olav Luksengård Mjelva.
Först på scen och sen till dans, ett typiskt upplägg för folkmusikföreningar. Som ickedansare kan det tyckas vara lite synd med så pass korta konserter som det ofta blir, å andra sidan är det trevligt att mingla runt bland folkmusikanter, Liraredaktören och vilande dansare eller njuta av en billig men god fika i kaféet med kvällens musikers njutbara tongångar i bakgrunden. Kortfattat: Folkmusikkaféet rekommenderas! Bra sätt att fördriva en fredagkväll.
Men åter till konserten, som inleds med Mjelva på trollstämd hardangerfela, en av tre medhavda, medan Rydvall nöjer sig med två nyckelharpor varav den ena är en 50-årspresent i förskott och har hela fyra nyckelrader. Det kan ju tyckas vara lite overkill, men det är det inte för en sådan mästare som Rydvall som bland annat är känd för sina fina Bachtolkningar. Sådant blir det inget av ikväll men däremot en furiös tolkning av Erik Östs Myrstacken.
Mellan Mjelvas norska inledning och Öst får vi höra en alldeles ypperlig blandning av eget och traditionellt. Det är sällan särskilt kul att höra folkmusiker i långa fria improvisationer, enligt min mening, men två experimentella stycken där Rydvall visar att han kan spela vad som helst och hur som helst och få det att låta njutbart – det är Bach, hårdrock och frijazz i en salig blandning – blir kanske till och med kvällens höjdpunkt, tillsammans med nämnda insektsboendelåt.
Emellanåt är också musiken minimalistiskt meditativ, och hardangerfelans trolska ljud mixat med den sakrala klangen hos en nyckelharpa är en combo som naturligtvis gifter sig i ett par brudmarscher.
Angående Mjelva är han från världarvs- och gruvstaden Røros, en ort jag ofta känner mig förflyttad till under konserten tack vara alla norska övertoner.
text & bild: Bengt Edqvist
