Groupa
Stallet, Stockholm, 13 mars 2014.
Groupa har haft ett antal olika sättningar sedan starten för mer än 30 år sedan, vilket har lett till att bandets musik och uttryck haft olika faser. Sedan ett antal år är gruppen en trio, och i denna sättning har de sitt kanske allra mest unika sound. Improvisation är en viktig del i deras musik, och på Stallet inleder de med ett par långa låtar sammanbundna genom improviserade solopartier.
Dessa, liksom det mesta av kvällens repertoar, är hämtade från Groupas splitternya skiva Silent folk (recenseras i nästa nummer av Lira). Flöjtisten Jonas Simonsson och Mats Edén, som för kvällen spelar viola d’amore och hardingfela, låter ofta korta fraser växa fram och så småningom bygga upp en melodi. De är också ypperligt skickliga på att hålla tillbaka och bara spela några få, långa toner medan den andra håller melodin.
Den som är mest framträdande under konserten är dock Terje Isungset. Relativt sett finns det förmodligen väldigt få musiker som verkligen har ett unikt uttryck, men denna slagverkare och mungigaspelare är definitivt en av dessa. Hans instrument består till stor del av en mängd små klockor, klirrande stenar och bambustavar, och några regelbundna rytmer förekommer sällan. Ändå svänger det något kopiöst när han vill, och Groupas hallingar och aviga polskor låter inte som något annat band. Isungset spelar ett antal solon under konserten, både i och mellan olika låtar, ibland på stenar i flera minuter, ibland låter han sin jättelika bastrumma mullra så det bokstavligt talat känns i kroppen, och vad han än hittar på är det närmast trollbindande.
Rasmus Klockljung
