! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Tunga knivar i festivalnatten – Stockholm Music & Arts dag 2!

Sigur Rós, Mogwai, Anna von Hausswolff, Dungen, Ane Brun
Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen, lördag 30 juli 2016

Ane Brun har nått något slags formtopp. Eder reporter bevistade hennes oktoberkonsert på Cirkus i Stockholm och det var smått magiskt. När hon nu äntrar scenen på festivalen Stockholm Music & Arts andra dag övertygar hon än en gång. Nu i ett mer slimmat format. I kompet har hon den alltid lika säkra men samtidigt känsloförmedlande är-det-jazz-eller-vad?-kvartetten Tonbruket. Kvartetten är utökad med ytterligare tre personer, varav en dubblerar antalet trummisar.
Forna Esbjörn Svensson Trio-musikanten Dan Berglunds basvandringar är en njutning att ta del av, liksom Johan Lindströms himmelska steel-toner. Addera Martin Hederos på tangenter, de dubbla trumseten, lite annat örongodis och så Ane Bruns röst ovanpå allt. Du har ett vinnande koncept.

anebrunM&A_sRGB©matslefvert_MTS2623-RedigeraTrots antalet musiker är musiken allt annat än överlastad. Ane Bruns stämma och texter tillåts kommunicera direkt till lyssnarna, och att musiken inte är lättetiketterad är bara ett plus bland många. Pop, jazz, en smula elektroniskt – allt vävs samman till en Brun … nej-inte-sörja, var glad!
Men: När Ane Brun börjar sjunga om den första droppen kommer de facto regnet. Just den biten av scenshowen tycker jag nog ändå är aningen överlastad.

Efter den i Sverige bosatta norskan Ane Brun beträder en annan nordisk musikexport (tjusigt ord, eller hur?) festivalens stora scen. Ösregnet har övergått i duggregn och duggregnet övergår så sakteliga i Dungen.

dungen1M&A_sRGB©matslefvert_MTS2960-RedigeraKvartetten Dungen har hyllats rejält utomlands, där några aktörer håller fjolårsalbumet Allas sak som en av de bästa skivorna på evigheter. Just evigheten är lätt att förnimma när en lyssnar till Dungens musik. På något vis lyckas dessa fyra sjusärdeles duktiga musikanter låta bli att någonsin övergå i uppvisning. De tjänar alltid låten, musiken.
Svensk folkton, jazziga fills, psykedeliskt progressiva poppreludier. Allt det där strömmar mot oss när Reine Fiske gör sitt bästa för att bränna sönder gitarrhögtalarna och Johan Holmegard så ledigt sveper med sina verktyg över trumskinnen. Pugh, Gräs och Hendrix – hur ska jag lyckas knö in en Hansson eller Karlsson i den triaden? Äh, behövs inte: Dungen är större än summan av sina delar – en slutsiffra som jag därtill endast kan ana. I evigheten?

Japp, åter från flummeriet och tvärflöjtsspetsade låtar om kaktusar är det dags för något av en snedtripp. Sakta sänker sig mörkret över Skeppsholmen. Men det är inte solen som insisterar på femveckors utan det är Anna von Hausswolff som äntrar stora scenen med sin egensinniga blandning av kyrkorgelljud, drone-dån, Diamanda Galas-röstlektioner och black metal in dub.
Konstnärsdottern ylar och gör sig till men ljudet från stora scenen vill inte bära upp den musikaliska inramningen riktigt. Och det glada vädret förtar en hel del av de stämningar Anna von Hausswolff så övertygande förmedlar i en inomhusmiljö – ja, eller i utomhusmörker, för den delen. Hennes röst når inte ut och fram som önskat. Och då gränsen mellan manér och magi är hårfin blir det hela sammantaget något av ett antiklimax.

mogwaiM&A_sRGB©matslefvert_DSC0095-RedigeraSmaka på det ordet. Antiklimax. Där har ni Mogwais uppenbarelse i ett nötskal. Åtminstone denna kväll. De skotska postrockarna har skapat ett soundtrack till en experimentell film om atomtekniken i spåren på Hiroshima. Gamla journalfilmer och liknande har klippts samman av filmaren Mark Cousins. Till detta musicerar Mogwai. Atmosfärisk intsrumentalmusik, som dock drar ut på tonerna i tämligen klumpfotade riktningar.
Undertecknad får ilningar i fötterna och efter många tappra försök att uppskatta segdragna musikpartier ger jag upp – postrocken får gå i retur – och jag tar en paus med gotisk 80-talsarkitektur i form av omtalade Nicole Sabouné på Trädgårdsscenen.
Problemet med den mindre Trädgårdsscenen är att köerna ständigt ringlar sig runt hela området när Patti Smith gör en av sina ”unika” konserter, och nu visar det sig vara Mogwai-soundtrack-segt att ta sig ut därifrån också.

Vårt sällskap hinner dock ner till planen framför stora scenen lagom till nästa audiovisuella upplevelse. Publiken är med på noterna och gör den så kallade ”vulkanen”, en handklappsövning bekant från sommarens fotbolls-EM.

sigurM&A_sRGB©matslefvert_MTS3806-RedigeraIsländska Sigur Rós har alla tunga knivar i lådan när de beträder tiljorna. Ljusshowen är makalöst vacker och inlemmas kongenialt med den lika glaciära som graciösa musiken. På något vis lyckas Sigur Rós förmedla en känsla av Island utan att det känns sökt eller turistiskt. Trion devalverar inte värdet av framförandet, utan når ut med sitt egensinnigt storslagna men lika avskalade uttryck.
Sångaren Jónsi lyfter i falsett och hämtar hem Skeppsholmens alla pocketmonsters, där en sämre vokalist hade trillat dit och gjort sig till åtlöje likt någon annan B-Jónsi. Alltmedan musiken svävar ovan marken som en heligt ohelig allians mellan Cocteau Twins vackert utmejslade nonsensspråk, Radioheads mest atmosfäriska stunder, något slags Gore-Tex-shoegaze och … ja, Sigur Rós, helt enkelt.
Nutida isländsk folkmusik, på något vis.

Text: Timo Kangas
Bilder: Mats Lefvert

-->

Annonser