Ale Möller Trio
Fasching, Stockholm, 19 februari 2017
Det enda en kan vänta sig av en Ale Möller-konsert är att den kommer vara oerhört bra, men hur den kommer låta går sällan att veta i förväg. Detta gäller inte minst denna trio, där de övriga medlemmarna är klaviaturgeniet Mats Öberg och Olle Linder, som här spelar slagverk och gitarr. Kapellmästaren själv växlar mellan ett dussintal instrument, ofta flera i samma låt.
De inleder med en fin bröllopslåt av Abdullah Ibrahim, med mjukt, lite väsigt trumpetspel. Den övergår via ett pianomellanspel i en Möller-komposition med jazzigt trumspel. Följande låt innehåller bland annat en till övertonsflöjt omvandlad vägpinne samt en duell på mungiga och den brasilianska tamburinen pandeiro. Och så fortsätter det hela kvällen, med ständiga överraskningar.
En Evert Taube-sång framförd av Möller, spelad i absurt högt tempo, förvandlas plötsligt till loj reggae. En ”vårsång” visar sig vara Beatles-klassikern Here comes the sun, i tretakt, och försedd med ett solo på skalmeja. En vals efter spelmannen Pål Karl vävs ihop med Can’t buy me love. Vid ett tillfälle ber Möller om att få spela en låt på trumpet, och plockar därefter fram en näverlur och spelar en snygg blues. Förmodligen ett fullständigt osannolikt grepp för praktiskt taget alla andra artister, men helt självklart för dessa virtuoser, och ofantligt uppskattat av publiken.
Trion gästas i olika konstellationer dessutom av Jonas Knutsson på altsaxofon, Erik Rydvall på nyckelharpa och cellisten Jonas Bleckman. Bland de låtar som spelas finns ett par hämtade från gruppen Enteli, som Knutsson och Möller ingick i på 90-talet. Här finns också de vackra, instrumentala Pilgrimens vals och Vindskugga, den senare med fint munspelande av Öberg. Denna mästare briljerar i ett annat stycke genom att mitt i ett flygelsolo plötsligt lägga in storbandsaktiga blåsriff på sin synt. På repertoaren finns även ett par grekiska sånger, varav den ena övergår i ännu en blues, denna gång försedd med ett dragspelssolo.
På konserten har jag sällskap av en vän som sammanfattar det hela väldigt bra: tiderna är dystra på många sätt, men trions musik ger en stark glädje, som trots att den är kortvarig är oerhört välbehövlig.
Jag har sett Ale Möller oräkneliga gånger med ett flertal olika band, och oavsett vilken musik han spelar så blir han så uppenbart lycklig av att göra just det. Både den utstrålningen och den lysande musiken gör att glädjen lätt smittar av sig på publiken, och det är ju en funktion så viktig som någon.
Rasmus Klockljung
