Oded Tzur Quartet
Fasching, Stockholm, 27 februari 2019
Den unge israeliske saxofonisten Oded Tzur, bosatt i New York, har blivit en av de senaste årens mest omskrivna jazzmusiker. Med skivan Translator’s note fick Tzur sitt internationella genombrott sommaren 2017 och välsedda amerikanska jazztidskrifter har på fullt allvar jämfört honom med legender som John Coltrane och Sonny Rollins.
Det är definitivt en annorlunda jazzstjärna som kliver ut på Faschings scen denna februarikväll. Hans stil liknar ingen annans. Tzur kan mycket väl vara världens mest försynta tenorsaxofonist. Han spelar med en unik återhållsamhet och försiktighet, som om han var rädd att skada sin saxofon genom att använda den. Ibland lägger han upp två tre toner i handen och vänder och vrider på dem. Det blir jazz under förstoringsglas. Han utnyttjar tystnaden mellan tonerna så att vissa stunder i väntan på nästa ton blir magiskt laddade.
Låtarnas melodier är ljusa hymner som Tzur frammanar genom gungande knäböjningar. Hans kontemplativa spel tycks sträva efter att vila maximalt i varje ton för att uppnå en slags stillhet. När Tzur spelar som allra mest lågmält och sårbart är det som om allas våra andetag hörs samtidigt.
Om Coltrane är en action painter som häller färg på duken direkt från burken, då är Tzur en tecknare som gör spröda skisser med mjukt blyertsstift, men med en liknande nerv och närvaro.
Ändå tror jag att Tzur har en mellankväll på Fasching. Jag hört honom spela bättre på hans två skivor. Den omskrivna mikrotonaliteten som han utforskar och är ett resultat av Tzurs passion för indisk musik, hör man tydligare på inspelningarna. Undersökandet av klangfärger och mikrotoner verkar inte vara så viktigt för Tzur just ikväll.
I stället ikläder sig trummisen Jonathan Blake ett slags huvudroll. Med sitt extremt lågt ställda trumset där ingenting, inte ens cymbalerna, når Blake särskilt mycket över knäna, sitter han med ihopsjunken kroppshållning som får honom att se ut som att han håller på somna framför en tv.
Men skenet bedrar. I själva verket är han kvällens mest kreativa och påhittiga musiker. Han visar upp otaliga sätt att förhålla sig till musiken och skapar ständigt nya rytmer att spela över låtarnas puls, ibland en gång per takt, och ger oss dessutom ett par bländande solon. Att se så avspänd och nästan ointresserad ut samtidigt, det är en prestation i prestationen.
Mot slutet, på den gamla standarden Afro blue, byter Oded Tzur uttryck helt och hållet. Plötsligt spelar han mycket mer likt den Coltrane han brukar jämföras med. Stökigt, snabbt och energifyllt. Som om han ville visa att detta kan han också, bara han vill. Tzur ser medtagen ut efter det oväntade utbrottet och bidrar med ganska lite efter det. Var han möjligen på väg att bli sjuk? Det skulle förklara varför denna fina konsert var så kort. Inte mycket mer än timmen lång.
text & bild: Anders Pihl
