Redaktionsbloggen

Smith, Vega, Baez, Grant och … Kraftwerk sista dagen på Skeppsholmen

Kraftwerk, Patti Smith, Joan Baez, John Grant, Suzanne Vega m fl
Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen, söndag 31 juli 2016

Sista dagen på årets Stockholm Music & Arts gör Suzanne Vega ett trivsamt litet set i sommarsolen. Hon koncentrerar sig på sången och texterna medan Gerry Leonard sköter gitarrspelet, inklusive effektpedaler och loopar så att han kan spela mot sig själv. En rutinerad gitarrist med en atmosfärisk touch, vilket gjort honom till en flitigt anlitad instrumentalist hos såna som David Bowie och Laurie Anderson.

SV_M&A_sRGB©matslefvert_MTS4204-Redigera-3Vi får höra självklarheter som Luka och Tom’s diner men också material från den två år gamla studioplattan Tales from the realm of the queen of Pentacles, som Leonard varit med och skrivit och producerat. En av de färskare låtarna kommer från en pjäs som Suzanne Vega skrivit om författaren Carson McCullers, som gärna skrev om människor ”outside society”, som Vega uttrycker det. Så passande denna Patti Smith-dominerade festivalhelg – då Smith ju i en av sina låtar sjunger ”Outside of society, that’s where I want to be”.

Hur utanför samhället eller etablissemanget nu en såpass ordenmärkt och Polarprisad bästsäljarförfattre kan vara 2016. Efter att häromåret ha sett någon halvtrött spelning med denna legendar är det med glädje jag kan konstatera att Patti Smith levererar under sista festivalkvällen på den intima Trädgårdsscenen. Strax innan jag ställer mig där i trängseln i de vackra omgivningarna, med skulpturer, solsken och tårögda beundrare, har jag försökt att falla för folkmusikikonen Joan Baez framträdande på stora scenen.

Tematiskt passar Joan Baez alldeles utmärkt in mellan de poetiska Vega och Smith. Joan Baez var en stor förebild för den femtonåriga Patti Smith, berättar Smith under sin konsertinledning. Men något får mig att skruva på mig under Baez konsert. Det är godhjärtat och sympatiskt men också så förutsägbart i låtval (House of the rising sun? Me and Bobby McGee?) och framförande att jag väljer att försäkra mig om en bra plats på protest-arvtagerskans konsert istället. Detta sker strax efter att Patti Smith faktiskt gästat Baez på scenen. Baez instruerar och leder publiken genom John Lennon-hymnen Imagine genom att snabbt rabbla kommande textrader – så att alla verkligen ska kunna sjunga med i en av världens kändaste låtar. Det är nästan så att jag befarar att Birgit Friggebo ska komma upp och be oss stämma upp i We shall overcome …

JB-PS_M&A_sRGB©matslefvert_MTS4711-Redigera-2Joan Baez gästar även Patti Smiths konsert, men ser mest bortkommen ut där Smith rycker i hennes högerarm och lyfter upp den under låten People have the power (skrev jag inte Lennon nyss?). Vega-gitarristen Gerry Leonard gästar också, men i övrigt är det som en mysig familjeträff där på den mindre scenen. Patti Smiths son Jackson Smith spelar gitarr med den äran och när bandet klämmer i gång Because the night – en text som Patti Smith skrev tillägnad Jacksons far Fred ”Sonic” Smith – vet allsången och glädjen inga gränser. I den intima miljön och det inspirerade sällskapet lever Patti Smith upp igen och levererar en konsert som både känns och berör. Ett Ginsberg-poem, en träffande Prince-cover i When doves cry och så ett varierat utbud ur hennes långa karriär gör detta till en av de bästa Patti Smith-konserterna jag bevistat på senare år.

M&A_sRGB©matslefvert_MTS4323-Redigera-2En annan som har med sig Joan Baez upp på scenen är John Grant. Den amerikanske singer-songwritern gör helt enkelt om en av sina låttexter och slänger in Baez där som en karaktär. Ett av många spännande och roliga drag under Grants charmiga konsert. Grant är en textförfattare av rang – vem annars kan sjunga om hemorrojdreklam på tv i en låt för att i nästa sjunga om den enskilda människans litenhet och storhet i den svårnavigerade tillvaro vi lever i?

Iklädd festivalens mest vardagliga klädsel – inräknat varenda besökare och samtliga i personalen – sjunger John Grant De Där Textraderna med Den Där Rösten till omväxlande elpianodrivna singer-songwriter-slagdängor-med-oväntade-twistar och de elektroniskt ploppande låtarna från senare tid.

M&A_sRGB©matslefvert_MTS4443-Redigera-2Vi som samlats framför stora scenen jublar i kapp med den uppsluppna trumslagaren som – faktiskt – är Budgie från gamla Siouxsie and the Banshees. Jag har aldrig sett honom så glad och tillfreds – ja, sällan sett NÅGON trummis så lycklig och lekfull. Ingen depprock i sikte här inte. Särskilt inte när Grant får in ett ihopvikt blått papper med en tungvrickarramsa på svenska som han läser upp. Grant har många vänner i vårt land, men är numera bosatt på Island och bevisar härmed att just det landet regerar en stor del av årets Stockholm Music & Arts.

Senare går det att spana in en blundande John Grant när fransoserna i Air spelar sin retrofuturistiska och soundtrackdoftande elektronpop. Ett band som fungerar fint på skiva och som ljudspår till någon film eller varför inte bilresa, men som inte automatiskt borde låta sig översättas till en livesituation. Just den biten kirrar dock Air très bien denna julis sista finväderskväll, och den lite robotaktiga rösten som emellanåt hörs passar alldeles utmärkt som uppvärmare inför tyska Kraftwerks tredimensionella avslutning.

Kraftwerk, ja. Vad går att berätta om detta så inflytelserika tyska band? Numera lever bandet knappast på samtida meriter, utan det är legendstatusen, den stilbildande estetiken, själva låtarna och alla de genrer och artister som de påverkat som får oss att flockas framför stora scenen iklädda 3D-brillor. Bilarna på autobahn swischar förbi och ut ur duken, flygande tefat svävar över Strandvägen och Moderna Museet, och de geometriska figurerna blippar runt på skärmen. Musiken är ibland varsamt remixad men det är som om Kraftwerks uttryck ändå varit med och utformat hela det synsättet på musik så det känns alltid naturligt. Ungefär som när Bob Dylan drar ut på sina strofer.

KW_M&A_sRGB©matslefvert_MTS5070-Redigera-2Att Kraftwerk startade med syftet att skapa en ny tysk folkmusik för den moderna eran, mitt i vilsenheten efter andra världskriget, känns också helt naturligt om vi tänker efter. Kvällen innan avslutade ju Sigur Rós festivaldagen med en sorts modern isländsk folkmusik, fjärran från torkad fisk och isländsk allmoge – men med en fiolstråke över gitarren och isländska panoramabilder i bakgrunden.

Ikväll var det Kraftwerks tur. Tour de Skeppsholmen.

Text: Timo Kangas
Bilder: Mats Lefvert


Fler recensioner

Annonser