Adrian Belew Power Trio
Stenhammarsalen, Göteborg, lördag 6 februari 2016
Han är en gitarristernas gitarrist, Adrian Belew. Gitarrist och sångare i prog-rock-ikonerna King Crimson från 1981 till 2009. Innan dess ylade Belew friskt i Frank Zappas band under 1977-1978, både live och på album som Sheik Yerbouti och konsertfilmen Baby snakes. Strax hade David Bowie ”stulit” honom från Zappa och Belew hörs på livedubbeln Stage från 1978 och studioskivan Lodger från året därpå.
Via gästspel hos Talking Heads och Tom Tom Club hamnade han till slut alltså i brittiska King Crimson, ett av den USA-födde Belews favoritband sedan tidigare. Och samma band som Bowie-gitarristen Robert Fripp – vars inspelningar han hade varit satt att tolka live – kom från. En cirkel var sluten.
Fripp och Belew är delvis besläktade i spelstil och sound. Fast det vi känner som Belews karaktäristiska och aparta gitarrspel på Lodger är faktiskt ihopklippt av Brian Eno och Bowie i efterhand, efter att Belew fått order om att bara improvisera, rakt ut, till låtar han aldrig hört förut – utan att ens känna till tonarten!
Konserten i Stenhammarsalen handlar i mycket om eget material, men vi bjuds även med på många utflykter in i Crimson-territorier i låtar som Frame by frame, Indiscipline, Heartbeat, Neurotica och Three of a perfect pair. Till och med den stämningsfullt Jimi Hendrix-ljudande Walking on air luftas. Hela tiden med en stor spelskicklighet hos samtliga i trion, och med en improvisatorisk och lekfull ådra som gör musiken svår att kategorisera. Lite jazz, lite rock, lite prog med dunster från andra världar och världsdelar.
Adrian Belew har hunnit med en rad soloalbum genom åren; mest synlig var han under 1980-talet då han hade skivkontrakt med Island Records. Hans låtar var tidigt påverkade av världsmusik och Belew närde en förkärlek för milt mekaniska melodier. Detta lever kvar än i dag, 2016. Belew spelar flera låtar från 1982 års solodebut Lone rhino. Musikaliskt hamnar han numera någonstans mittemellan tidningen Guitar Player och en busig, humoristisk kväll på Fylkingen.
Med sig har den 66-årige Belew två yngre musiker. Adrian Belew Power Trio har sina rötter i ett samarbete med två musikstuderande syskon. Den tioårsjubilerande trion startade han ihop med Julie Slick (bas) och Eric Slick (trummor). Den sistnämnda har dock lämnat bandet sedan dess och ersatts av trummisen Tobias Ralph. ”Vår enögda trummis”, som Adrian Belew kärleksfullt skämtar till det.
Tobias Ralph är snabb som attan och tar andan ur åtskilliga betraktare i lokalen denna kväll. Samma sak gäller basisten Julie Slick som låter fingrarna vandra friskt över basens hals och har ett fint samspel med Adrian Belew, eller ”Andrew Belew” som det tydligen står på omklädningsrummet denna kväll. ”Hi, I’m Andy!” säger Belew och skrattar från scenen.
Mycket skratt och stoj blir det. ”Andy”drar igång ett riff på sin silvergråa elgitarr, slingan loopas, och Belew och Slick börjar spela mot det mekaniska manglandet. De klättrar med stor iver högt upp på instrumenthalsarna. Belew stoppar och stannar om vartannat och de andra två försöker hänga med. De hakar på och lyckas bra – det är inga duvungar, detta. Publiken njuter och tjuter i bänkraderna.
Ibland är det förinspelade ljud som Belews trio spelar med och mot. Fågelsång, vågskvalp, en röst som pratar om livet i storstaden. I låten Ampersand, där skivversionens komp består av medlemmar från Primus och Tool, dyker det upp ett parti som liknar Beatles gamla Happiness is a warm gun. (Vi snackar ju ändå om en herre som döpt en låt till Belew Jay Way efter beatlarnas Blue Jay Way.)
Egna låten Happiness spelas dock inte denna kväll. Men Happiness – det är just vad ”Andy” och hans kamrater utstrålar denna kväll.
Timo Kangas
