Den årliga P2 Jazzkatten-galan som hölls igår på Fasching i Stockholm bjöd på såväl ett par skrällar som en smärre chock, och en hel del sann jazzglädje.
Kvällens allra gladaste var nog Rigmor Gustafsson som rakade hem den extra förgyllda Guldkatten i konkurrens med en handfull andra storheter inom svensk jazz. Hon berättade i tacktalet att hon redan hade hunnit fira blott det faktum att nomineras i så fint sällskap, och att hon sedan faktiskt kunde gå hem med statyetten blev en för henne oväntad bonus. (När Liras utsände senare lämnade lokalen stod Rigmor kvar vid baren med ett brett leende och ett fast grepp om nämnda glaskatt.)
Jon Fält utsägs till Årets musiker. Till höger presentatör Märet Öhman.
Bosse Sundström höll förresten i galan med den äran, och bjöd på både egna sångkarameller och anekdoter mellan varven. Men åter till priserna! Årets musiker var heller ingen skräll, men konkurrensen var tuff och trumslagaren Jon Fält såg något överrumplad ut när han stegade fram.
We Float blev Årets grupp.
Årets grupp trodde i alla fall undertecknad var självskriven till Goran Kajfes Subtropic Arkestra som gått från klarhet till storhet under året – men här kom den utlovade skrällen när Malmöcombon We Float rodde hem katten inför en till stora delar undrande publik: vilka var nu detta? Men kolla upp denna kvartett, de kanske faller utanför mångas definition av jazz, men skapar en högst egen stämningsfull indiejazz och kommer snart med sitt andra album.
Povel Widestrand tog emot statyetten för Årets nykomling av gästutdelaren Ronnie Gardiner.
Årets andra skräll kom i nykomlingskategorin – där Amanda Ginsburg, som också framträdde på galan, var segertippad av många. Men också här blev det ett för många där inne obekant namn som ropades upp: Povel Widestrand, pianist, som nog gått under mångas radar. Från Öckerö på Västkusten men numera med bas i Berlin där han har sitt Holon Trio vars självbetitlade album från 2016 är värt att kolla upp!
Malin Wättring med band urframförde ett beställningsverk.
Det var skrällarna det – chocken då? Jo, den kom när den mångsidiga Malin Wättring framförde sitt beställningsverk, resultatet av att hon utsågs till årets kompositör 2017. Här hade hon plockat fram sina punkigaste rockrötter i en komposition som byggde på tunga elektrifierade riff och rockbandssättning men också bärande textrader. Reaktionerna i lokalen skiftade från feta utropstecken till diffusa frågetecken kan man väl säga.
Nästa år blir det Lisa Ullén som tar över samma hedersuppdrag, eftersom hon nu utsågs till Årets kompositör.
Och så hade vi ett juryns specialpris också, till någon som gjort betydande insatser för svenskt jazzliv, vilket i år gick till arrangören och jazzentreprenören Bosse Stenhammar, som arbetat med allt från Vispråmen Storken till att 1980 ha startat och i många år drivit Stockholm Jazz & Bluesfestival.
Mellan varven bjöds vi på en massa levande jazz förstås, och förutom nämnda Wättring fick vi örongodis från Amanda Ginsburg, Anna Lunds scenshow Hurrakel! och sist ut ett hårdsvängande Blacknuss.
Joel Lyssarides Trio spelade live på Jazzkatten.
Starkast intryck gjorde nog ändå öppnande Joel Lyssarides med trio som i all skenbar enkelhet levererade lyrisk pianojazz av världsklass. Att det finns ännu mer att hämta där från den just skivdebuterade pianisten blev extra uppenbart när den starkaste av hans tre starka låtar för kvällen var en alldeles ny och inte ens färdigkomponerad sak provisoriskt betitlad Meditations.
Och jag tror inte att jag avslöjar några alltför intima affärshemligheter om jag berättar att jag igår fick höra att stora skiv- och produktionsbolag nu drar lystet i denne hyperbegåvade 26-åring.
text: Patrik Lindgren
bilder: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
