Bettye LaVette

Dela den här recensionen:

Hon bryr sig inte om att behaga. Soulsångerskan Bettye LaVettes röst är rå, hes och nästan löjligt oinsmickrande. Ibland spricker den och mynnar i ett kraxande. Hennes pondus får mig att tänka på andra röstfantomer som Big Mama Thornton, Cheikha Rimitti, Kandia Kouyaté. Det är en röst som säger: lyssna! Man törs inte annat.
På hennes nya skiva Worthy  – en begränsad del av upplagan innehåller en konsert-dvd – är det sent på natten, sent i livet. Dags att summera. Här råder inga illusioner, finns ingen rosenröd romantik. LaVette är 69 år och hon räknar sina ärr. Joe Henry har, precis som på tio år gamla I’ve got my own hell to raise som blev ett slags comeback, satt ihop ett antal kongeniala låtar och ett bluesigt och följsamt litet band. Ibland väl följsamt kanske. Skivan kan till en början låta lite jämntjock. Fast det är bara tills man börjar lyssna på texterna – och LaVettes intensiva sätt att tolka dem.