Madeleine Östlund

Dela den här recensionen:

Albumtiteln Wondrous roads stämmer exakt. Madeleine Östlund komponerar och sjunger vid en flervägskorsning. Hon verkar inte kunna välja utan prövar sig fram längs än den ena, än den andra, än den tredje vägen … Här finns egna kompositioner med både engelska och svenska texter, även andras låtar och texter samt en ordlös vokalversion av John Coltranes Straight street. Hon sjunger melodiskt men skapar också nån slags performance med orden, ibland till pulserande mångrytmer och andra gånger i kammarmusikalisk stillhet.
Bland andra Per Cussion Tjernberg medverkar och man vet ju vad som händer när han bjuds in. Han kommer dragande med hundra rytm- och ljudinstrument. Så inleds albumet – med en klirrande, plingande, rasslande improvisation – innan Östlund i Out of the labyrinth börjar leka med rösten och framför texten, växlar mellan sång och nästansång, till en djungel av ljud och rytmer. Changes in light and lines, Nightriver och Förortsvisa är i stället stilla, lågmälda sånger till Lorenzo Paesanis glittrande piano, Lisa Grotherus brummande basklarinett respektive Lars Brömdums tyst svepande live-elektronik och Patric Thormans poptoniga elbas. Den första åt jazzhållet, den andra mer av pop och den tredje en svensk visa (enligt mina öron). I Som en dröm är han igång igen, alltså Tjernberg, med bubblande rytmer och några klirr ihop med Torbjörn Ömalms gitarr.
Det krävs stora öron och ett vidöppet sinne för att hänga med. Ibland tycker jag det blir för många tvära kast, att det varit bättre om Madeleine Östlund renodlat någon av de musikaliska stilarna. Fast jag uppskattar också våghalsigheten, viljan och modet att ge sig ut på okända vägar. Nej, jag vet faktiskt inte vad jag tycker utan jag får fortsätta att lyssna. Och det är väl också ett betyg?